Suveränt och kaxigt

Jan-Olov Andersson

Dirty Dancing

Filmen är en klassiker. Denna överdådiga musikalversion lär också bli succé.

Fräck scenografi och läckra sång- och dansnummer. Och ett stort genombrott för de två stjärnorna Emilia Ödling Runsteen och Pascal Jansson.

helskärm

Allvarligt och lättsamt

Bakom den lättsamma och skimrande musikalytan finns en allvarlig botten; klasskamp, medborgarrättsrörelsen, kärlekstrassel, en abort.

Få musikaler har så elegant hanterat balansgången mellan allvarliga spelscener och det lättsamma. Till det bidrar en ovanligt fiffig scenografi, härliga sång- och dansnummer och bra artister. ”Dirty dancing” känns ovanligt påkostad, med många på scenen, stor orkester, läcker koreografi, vrålsnygga kläder.

Rutinerade skådespelare som Marie Richardson, Per Graffman och Björn Granath ger tyngd. Mia Hjelte, Linus Wahlgren, Jenny Lampa, Filip Johansson och några till får enskilda nummer att glänsa i.

Farlig utstrålning

När den klassiska repliken ”Nobody puts Baby in a corner” har fällts, startar det sprakande finalnumret till klassikern ”(I’ve had the) Time of my life”.

Allra bäst är musikalens stjärnor. Båda spelar och dansar helt suveränt. Runsteen utstrålar träffsäkert både oskuld och kaxighet, Jansson har både rätt utseende och farliga utstrålning.

Nobody puttar dem i annat än maffiga huvudroller i fortsättningen...