Det kommer dröja innan vi ser något liknande igen

Markus Larsson

WIEN. Spola gärna tillbaka bandet till när den brittiska juryn skulle redovisa sina röster.

Där började arenan att koka över.

Där ställde sig folk upp och skrek i hela presshallen.

Och där började Måns Zelmerlöw äntligen att lyfta mot vinst.

Läs också: Från mobbad till Europas schlagerkung – så blev Måns en stjärna

Vilken omröstning. Vilken omröstning. Vilken omröstning.

Vi visste att det inte fanns ett enda bidrag som skulle dra ifrån tidigt och fortsätta öka. Vi visste att Sverige var med i slutstriden. Vi visste att poängutdelningen skulle bli en pina. Men vi visste inte att det skulle bli så här.

En av favoriterna, operasmöret från Italien, blev avhängda oväntat tidigt.

Kvar fanns Ryssland och Polina Gagarina. Och det ryska bidraget gick starkt. Det var värt att gå starkt. Polina har varit det mest imponerande under veckan förutom Måns.

Den där algoritmen som räknar ut hur rösterna ska redovisas för maximal spänning var inställd på att grilla svenska nerver. Ett tag såg det ut som om Christer Björkman satt och bad i green room. Ansiktsfärgen var mycket inspirerad av gamla sänglakan.

Och hur det än är – i den Eurovision-fanatiska bubblan i Wien där vi jobbar ville få att Ryssland skulle vinna. Väldigt få, för att vara exakt.

Landets regim och hotfulla attityd mot HBTQ-rörelsen har förgiftat stödet för Putins land.

Under veckan har stödet i sin tur varit lite ljummet för Sverige och Måns Zelmerlöw. Vi har helt enkelt vunnit en aning för ofta.

Många ville säkert se en annan utgång.

Men det var då det.

När det stod klart att Sverige var det enda landet som kunde hota Ryssland vände vinden. Fansen och delegationerna glömde sina egna hemländer och började jubla högre och högre för varje poäng som Sverige plockade.

När den brittiska juryn, med illa dold förtjusning, sög på sin tolva var stämningen som en VM-straffläggning i fotboll.

Folk ställde sig upp och skanderade "Sweden, Sweden, Sweden..."

Och tolvan kom. Och det fanns en chans. Och sedan började ”Heroes” att sakta dra ifrån.

Åh, på ett sätt är det bara ett löjligt skådespel. Men det kan också vara ett fantastiskt och underhållande och underbart skådespel.

Man måste komma ihåg hur svårt det är att uppfinna ett bidrag som kan charma vartenda hörn av det gigantiska EBU-området, där även Australien ingick i år.

Melodin, numret, artisten – allt måste sitta.

Att Sverige lyckas igen är en sak. Men redan nu? Det är bara tre år sedan som Loreen krossade allt motstånd i Baku. Redan nu?

KAMPANJ: GÖR SOM 200 000 – prova Plus för 1 krona

Det är Sveriges sjätte seger i Eurovision Song Contest. Det gör Sverige till en supermakt i tävlingen.

Men fan vore väl annars? Inget annat land tar ju den här tävlingen på samma stora allvar. Ledsen, sätt er ner och sluta protestera – vi är inte kloka.

Ända sedan Anna Bergendahl åkte ut i kvalet i Oslo verkar SVT och de ansvariga bakom Melodifestivalen ha knäckt koden för att lyckas i Europas glittriga bama lama ding dång.

Modern pop som kan leva och bli hits utanför tävlingen är nyckeln. Det ska inte vara för arty, balansen måste hela tiden finjusteras mellan nytänkande och det som majoriteten av tv-tittarna kan känna igen direkt.

Det är ingen enkel ekvation. Men två vinster och två tredjeplatser på fem år? Det är, med tanke på hur tävlingen ser ut i dag, ett makalöst facit.

Vad ska regissören bakom framgångarna, Christer Björkman, göra nu? Hur toppar man det här? Sitter han ens kvar?

Äh, det kan man spekulera sig gul och blå om i morgon. Eller till hösten, tack.

Rent musikaliskt var kvalen och finalen i Wien det tristaste jag fått äran att såga i Aftonbladet sedan jag började skriva om rabaldret 2006.

Mängden av mediokra ballader var inte hälsosam. Ibland gick det inte att andas av smogen från de täta ljudföroreningarna.

Med tanke på ambitionsnivån i numret ”Heroes” skulle det ha känts provocerande om Måns Zelmerlöw slutat utanför topp fem.

Någon måtta får det vara.

Man kan tycka vad man vill om ESC . Man kan tycka vad man vill om Måns Zelmerlöw också.

Men han har lagt ner sitt hjärta och själ i ”Heroes” och fick till slut en välförtjänt belöning, troligtvis efter att lyckats gnaga sönder fingrar och armbågar och halva axeln av nervositet.

Spara gärna bilden när han kramade Conchita Wurst som vinnare, vände sig mot publiken och reste segertrofén.

Jag skrev säkert samma sak efter Loreen, men gör det gärna igen:

Det kommer antagligen dröja länge innan ni ser en svensk artist göra likadant och ta guld i detta sammanhang.

Framför allt med hjälp av en liten ballongblåsande streckgubbe.