Bara att acceptera att ingenting fungerar här
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-04-17
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Det börjar bli rutin nu.
Jag vaknar av att jag fryser, sträcker mig efter telefonen och slår numret till Ago mer eller mindre i sömnen.
- Hej, fanskapet är trasigt. Igen.
I början blev jag arg och frustrerad.
Aftonbladet betalar top dollars för den här lägenheten och då har man, tycker åtminstone den som vuxit upp i blågult folkhem, rätt att kräva att en värmepanna inte går sönder varannan vecka.
Nu är jag bara uppgiven.
Man får liksom acceptera faktum:
I världens rikaste land fungerar ingenting.
I januari och februari, när det var så kallt att man kunde frysa in fisk i fönstersmygen även de gånger pannhelvetet fungerade, gick det att hålla sig för skratt.
Yours truly satt med duntäcke vid öppna spisen och undrade om han i själva verket blivit korrespondent på Svalbard.
Nu slipper man istappar i skägget, men det finns inget varmvatten och jag har så kallade issues vad gäller dusch-rutinerna.
Får jag inte duscha varje morgon blir jag ett sur-troll.
Så jag ringer Ago.
Och Ago ber suckande om ursäkt.
Ago är vaktmästare här i huset och denne utmärkte man, som emigrerade från Sarajevo för fem år sedan, kan jag aldrig bli arg på. Det är inte hans fel att de snåla hyresvärdarna inte byter ut den döende stenålderspannan som står nere i källaren och läcker olja.
Han är dessutom högst villig att ackompanjera mig i min klagosång över sakernas tillstånd.
Vi brukar stå, två invandrare, i porten och gnälla ikapp om hur mycket enklare allting är hemma i Europa.
- My friend, säger Ago, det är helt galet här.
Han överdriver bara lite.
Försök ha med amerikanska myndigheter att göra och du kommer aldrig mer att yppa en stavelse om svensk byråkrati.
Eller försök ha med de stora företagskolosserna att göra.
Nej, förresten, försök inte alls det.
Alla kontakter med telefonbolag, kabel-tv-jättar, el-leverantörer och såna organisationer slutar med att man ligger på golvet och hyperventilerar.
Som här om dagen, när det i vanlig ordning var krångel med kabelräkningen och jag för hundrade gången fick försöka förklara att abonnemanget skrivits över från Mister Virtanen till mig.
- Men enligt mina uppgifter har det här abonnemanget varit skrivet i ditt namn sedan 2002, sa roboten i andra änden.
- Jag flyttade för fan till USA först i januari i år!
- Tyvärr, sir, Warner Cable har en annan uppfattning.
Undra på att de säljer så mycket psykofarmaka i det här landet.
Men så hostar pannan i källaren igång igen och solen börjar bränna från en klarblå himmel och flickorna paraderar leende förbi i sina finaste kjolar och bortifrån Tompkins Square Park hörs en Jackie Wilson-låt och det är verkligen springtime in New York och två invandrare tar i hand och enas om att de aldrig kan tänka sig att bo någon annanstans.