Filmen tar udden av Jacksons magi
Det finns en liten artist som heter Michael Jackson.
Eller rättare sagt fanns. Ni kanske har hört talas om honom?
Om jag skriver en text till om Michael Jackson kommer mina nysningar att låta som basgången i ”Billie Jean”.
Han borde få vila i frid.
Men jag kan inte riktigt duscha bort den märkliga upplevelsen av att titta på filmen ”This is it” som hade biopremiär i onsdags.
Dokumentären förhandsvisades inte nånstans. Däremot fick jag en biljett till den första föreställningen på biografen Rigoletto i Stockholm. En popcornmatiné med hundratals unga fans i stolarna.
”This is it” är inspelad under Jacksons sista repetitioner. Filmen försöker bland annat skapa en illusion av att publiken tittar på en Jackson-konsert från början till slut. Fansen ska åtminstone få en liten bild av hur den färdiga showen i London skulle se ut.
Stämningen på Rigoletto är reservationslös. Applåderna dånar efter varje nummer. Jublet får bioduken att fladdra så fort Jackson hickar till eller viftar lite med vänsterhanden. Jag rengör mina läsglasögon och kisar med ögonen och tryckutjämnar och lutar mig fram, men... nej. Det händer nånting alldeles enastående på filmduken som jag varken ser eller hör.
Michael Jackson ser liten och ängslig och frustrerad ut. Stegen och rörelserna är forcerade och kraftlösa. Energin döljer sitt ansikte under en
illasittande peruk. Att Jackson inte tar i ordentligt under en tidig repetition är naturligtvis självklart. Men det är inte samma artist längre.
Inte på långa vägar.
”This is it” handlar egentligen inte om Michael Jackson. Det är ett knapphändigt porträtt av en förbrukad stjärna som inte borde ha ställt sig på en scen igen. Ni kan sätta punkt där. That’s it.
Att både filmen och ”soundtracket” – en fullständigt onödig greatest hits-skiva – marknadsförs som viktigare än vatten och syre må vara hänt. Filmens producent Randy Phillips, som också är överstesmurf och vd för konsertarrangören AEG, säger att ”This is it” är – jag citerar – ”den största konserten som aldrig hände”.
Visst. Det är Randys jobb att
säga sånt.
Han påstår också att Jacksons sista show skulle bli – jag citerar igen – ”musikhistoriens bästa konserter nånsin.”
Absolut. Och hälsa Bagdad Bobs mamma också.
Recensionerna av både filmen och den tidigare outgivna och ratade låten med samma namn som
hittades i en låda har varit blandade, men i flera fall överraskande positiva. Jag kan förstå varför.
Michael Jackson var och är vår tids störste popartist. Men han är framför allt död. Det gör att journalisterna automatiskt tar på sig ett par vänligare glasögon när de skriver om eftermälet. Och i många fall kan det verkligen vara en anständig och välkommen hållning.
Men poängen är att Jackson inte verkar vara särskilt inblandad i alla postuma releaser hittills. Det är högst tveksamt om han skulle ha ställt sig bakom filmen ”This is it”. Jackson var en patologisk perfektionist som inte ens lämnade en lilltå åt slumpen.
I filmen är han uppenbart svag och undernärd, men han har ändå en neurotisk koll på ljud och effekter och danssteg.
Dessutom tjänar ingen i längden på att överdriva betydelsen
och kvaliteten på alla matrester som i framtiden kommer att säljas
i Michael Jacksons namn. Det underminerar bara magin från de riktigt stora åren.
Låten, ”soundtracket” och filmen ”This is it” är inget mer och större än ett pliktskyldigt bottenskrap.
Att vägra ifrågasätta produkterna är definitivt inte samma sak som att hedra Michael Jacksons minne.
Det känns snarare som att vara delaktig i en vilseledande och obehaglig religion.
Den bygger på två kära gamla vänner som gärna dricker tillsammans och håller varandra om ryggen: Hjärntvätt och pengahunger.