Fängslande uppföljare

Jens Peterson

Arn – Riket vid vägens slut

HISTORISKT DRAMA i regi av Peter Flinth, med bl a Joakim Nätterqvist, Sofia Helin, Gustaf Skarsgård, Morgan Alling, Fanny Risberg och Stellan Skarsgård.

Minns alla vad som hände strax före paus?

Arn ledde korsriddarna i ett slag som tillfälligt hindrade Saladins styrkor att inta Jerusalem. Som belöning fick Arn ett fribrev med rätt att återvända hem. Cecilia hörde av sin vän Blanka att Arn levde, och dansade lyckligt leende i klosterträdgården.

Dags att fortsätta och avsluta Jan Guillous berättelse år 1187.

Bitvis bättre än ettan

Den goda nyheten är att ”Riket vid vägens slut” är lika välgjord som ettan. Bitvis bättre än första filmen med mer action och intensiva scener. Precis som böckerna växlar den effektivt mellan Arn som krigar i het öken och Cecilia som lider i kyligt kloster. Där förblir de halva filmen.

Skickligt filmiskt berättat. ”Riket vid vägens slut” tar tillvara den stora bioduken både i svindlande landskapsbilder och fängslande hudnära porträtt. Här finns kärleksfullt återgivna historiska detaljer. Bra valda skådespelare, fin nerv och täthet.

Ibland känns det Ivanhoe och Robin Hood, matinéäventyr i samma epok, men här finns också ångest, smärta och död. Många pratar om Gud, även om de talar om olika gudar, men ingen verkar lita på sin Gud. ”Trolösa” kunde varit undertiteln.

Mycket ska förklaras

De tre böckerna är delade i två långfilmer, och det hade behövts ännu mer filmtid. Mycket ska förklaras och hinnas med, men det är också imponerande pedagogiskt. Som när Arns taktik med pilskyttar effektivt berättas i bilder i ett avgörande slag. Jag hade gärna sett mer, och ser fram emot den längre tv-versionen.

Guillous böcker visar hur de primitiva flåbusarna i västra Götaland lärde sig av folk från andra kulturer. Hur man krigar, lagar mat, tvättar sig. Den intressanta vinkeln skymtar förbi i filmerna, men hade gärna fått ta större plats.

Det är sådant som gör ”Arn” originell. I synnerhet om man vill sälja den internationellt.