Bergströms utbrott vinner nog sympati

Helena Bergström tycker att Svenska Filminstitutet mobbar hennes make Colin Nutley.

Många kvinnor. Många debutanter.

Guldbaggen ser yngre och piggare ut i år.

”Svinalängorna”, av och om kvinnor, ser ut att bli galans vinnare med rekordmånga nomineringar.

Alla de nominerande för bästa film är regisserade av debutanter. Det är även starka ”Till det som är vackert”. Den gripande ”Sebbe” som stannar länge i minnet. Den charmiga ”I rymden finns inga känslor” med en berättarglädje som nu fört den ända till Hollywood och sista gallringen inför Oscar.

Gissar att juryn fördelar baggar mellan filmerna.

Flera av dem nådde också en hyggligt stor biopublik 2010.

De tre som sålde flest biljetter tävlar i en egen kategori. ”Änglagård – tredje gången gillt” kan vinna publikens pris. Tittarna väljer mellan den, ”Snabba cash” och ”Farsan”.

Efter Helena Bergströms utbrott i Nöjesbladets intervju, där hon tycker att Filminstitutet och branschen mobbar Colin Nutley, har hon säkert fått många sympatier.

Jag förstår inte hennes bittra kritik. Filminstitutet har stöttat Nutleys filmer och nominerade ”Under solen” till Oscar. Att ”Angel” fick negativa recensioner är inte konstigt. Att tredje ”Änglagård” inte nominerats till Guldbaggar är inte konstigt.

Jag tycker Colins Nutleys senaste film bemöttes med respekt på många håll. ”Änglagård – tredje gången gillt” fick mycket snällare recensioner än vad jag skulle ge den.

Mitt intryck är att många i film-Sverige känner sig missgynnade, bortglömda, hånade, åsidosatta. Det verkar vara en yrkessjukdom i filmbranschen. Alla tycker de blir illa behandlade av Filminstitutet, av biografägarna, av kritikerna.

Detta konstanta gemensamma lidande skapar en vi-mot-dom-känsla som säkert kan vara en tillgång när man arbetar tillsammans. En stark drivkraft när man gör en ny film.

Finns det en enda nöjd filmarbetare i Sverige? Om även de mest framgångsrika regissörerna och skådespelarna känner sig mobbade och motarbetade – hur mår då resten?

Svensk film tycker kroniskt synd om sig själv.

Guldbagge-galan kan vara ett fint tillfälle att fira och hylla det som är bra. Och älskat.

Mer om Guldbaggen

ANNONS

Följ ämnen i artikeln