90-talet förtjänar mer tid
Läs Markus Larssons krönika
”Nineties” behövs.
Tablån skulle må sämre utan SVT-serien om popmusiken på 90-talet.
Men programmet kunde också vara så mycket längre.
Förra helgen handlade ”Nineties” om året 1991.
Jag fyllde femton då och min vuxna musiksmak började ta form och, ja, det har gått 22 år sedan 1991. 22 år ...
När det gäller popmusik är det längre än rösträkningen i Eurovision Song Contest. Ett litet perspektiv:
Om man backar 22 år från 1991 landar man rakt i 1970 – samma år som Beatles splittrades.
Jag har glömt mycket, men inte 1991 och tv-programmet ”MTV 120 minutes”. Efter en fotbollsträning slog jag mig ner i soffan och skulle inte ha blivit mer förvånad om så en hungrig älg hade hoppat in genom fönstret och tuggat i sig mammas pelargoner.
Den svartvita videon till Primal Screams ”Movin’ on up” och Teenage Fanclubs ”The concept” visades efter varandra. Efter varandra! Det var första gången jag såg och hörde två band som jag bara kunnat läsa om. I åratal bestämde den upplevelsen och musiken innehållet i min skivsamling.
Just Primal Scream och ”Screamadelica”, albumet där boogie från Rolling Stones mixades upp med energin och drogerna från acid house, fick också stor plats i ”Nineties”. Fler minuter än Nirvanas ”Nevermind”, om jag räknar rätt.
Och det går inte att göra annat än applådera ett program där producenten Andrew Weatherall får stå och prata med en tekopp i handen på bra sändningstid i en stor tv-kanal. På tv är påläst popjournalistik fortfarande ett undantag.
”Nineties” är 28 minuter lugn och pedagogisk kvalitet, men snopet kort. Går det att ge en rättvis bild av 1991 utan att nämna årets största blockbusters – Metallicas ”The black album”, ”Use your illusion I-II” med Guns N’ Roses och Michael Jacksons ”Dangerous”?
De två förstnämnda albumen var dessutom lika viktiga för att alternativ musik blev mainstream som Kurt Cobain.
Knappt fem timmar tv om ett decennium verkar kanske generöst med tanke på att den inflytelserika dokumentären ”Dancing in the street” sammanfattade rockhistorien på tio timmar. Men ”Dancing in the street” producerades samtidigt i en tid där informationen och bildmaterialet inte var lika tillgängligt som nu.
I ”Nineties” fick vi bland annat veta att Andrew Innes i Primal Scream köpte en sampler och att ”Das boot” handlar om en ubåt. Två klick på datorn ger mer. Är en timme per program för mycket begärt?
Läs & lyssna
Sonic #69 (magasin)
Storslaget specialnummer om de hundra bästa svenska skivorna någonsin. Inget format passar bättre för såna listor än ett magasin. Ettan? Förnamnet börjar på bokstaven s.
”Dynamite” (album, Stina Nordenstam)
Det var alldeles för länge sen som folk pratade om Stina.