De dricker sämre än på 80-talet
Jan-Olov Andersson om nya ”Dallas”
Nej, jag gör kanske inte vågen.
Men nypremiären av ”Dallas” efter drygt tjugo år väcker härliga nostalgiska känslor. Och serien står sig ganska väl vid en jämförelse med många nya dramaserier.
När varenda utländsk tv-serie numera bara är en illegal nedladdning borta, är det förstås omöjligt för dagens yngre tv-tittare att förstå hur stort ”Dallas” var på sin tid.
Den första riktigt påkostade tv-såpan. Kärlek, sex och intriger i oljebranschen bland de rika i Dallas, Texas. Som vi hade längtat. Vi fick skjuta upp ”Dallas”-hysterin i tre år, innan den till sist nådde Sverige via SVT 1981.
Miljön, intrigerna, rollfigurerna, jag köpte rubbet. Satt där vecka efter vecka. Ingmar Bergman kollade också. Bara en sådan sak.
Victoria Principals Pamela var en milf-typ innan uttrycket existerade. Larry Hagmans JR Ewing var skurken vi älskade att hata.
Uppdateringen fungerar bättre än väntat. Hagman blir härligt ondskefull när hans JR Ewing blir kvitt sin depression, så fort han får höra att hans son utmanar Bobby Ewings (Patrick Duffy) son om makten i familjen Ewing. Duffys återhållna spel väcker sympati när Bobby blir sjuk.
Och kvinnobilden har skärpts till, nu är de inte lika mycket våp längre.
Rätt underhållande, alltså. Fast de dricker dåligt, jämfört med 1980-talet…