Monstertrucken Melodifestivalen borde stoppas

Jan-Olov Andersson

Jan-Olov Andersson: Börja om från början – med en enda festival

Två dagar kvar – av 2000-talets mest avslagna Melodifestival.

Dags att tänka om, totalt.

Börja om från början, med en enda final, där ingen får höra låtarna i förväg.

Jag har genom åren, ända sedan Melodifestivalen blev sex program 2002, lite försynt påpekat det ibland, utan att just någon har brytt sig.

Det var bättre förr!

Melodifestivalen har blivit en monstertruck som kör över allt och alla och som borde stoppas.

Högst tveksamt dock om det går. Bensintanken är för full, chaufförerna för upphetsade, kommunpolitikerna har spärrat av vägarna så det är fritt fram och skulle där finnas något hinder, sitter Christer Björkman i baksätet med en väska full med tusenlappar, redo att muta varenda makthavare som skulle vilja stoppa eländet.
 

Musikbranschen, det som finns kvar, tvingas gå ALL IN. För dem att bekosta och lansera en artist i tävlingen, är väl ungefär som att satsa på ett enda nummer på roulette. En chans på, inte 36, utan 32.

Fast inte ens jackpot behöver betyda vinst i det långa loppet.

Vad gör Loreen som till och med vann hela Europa-tjottaballongen nu för tiden?

På många sätt har det ju i år varit precis som vanligt.

Där finns fem, sex låtar som har gått till final och kanske några stycken utslagna som kommer att leva vidare i folks minnen. Annars är det – som vanligt – oftast gräslig musik, liveframträdanden som har försökt se ut som livs levande musikvideor, ojämna pausinslag med humor, dans och musik.

Allt har bara varit snäppet sämre. Rätt mycket sämre.
 

Det är nytt folk bakom kulisserna. Misstänker att det är ett rätt stort skäl till att programledarna Anders Janson och Nour El Refai visserligen inte har gjort bort sig, men sällan heller haft möjligheten att glänsa.

Ansvariga innehållsproducenten Henrik Johnsson har hittills inte sagt ett ord om all den kritik som har riktats mot Melodifestivalen. Kanske sticker han huvudet i sanden och säger till sig själv att tittarsiffrorna är fortfarande höga, inte riktigt som i fjol, men absolut inte katastrof.

Men att folk i tv-sofforna inte är lika engagerade som vanligt är de betydligt lägre röstsiffrorna ett bevis för.

Ett annat är ”snacket på sta'n”. Melodifestivalen är fortfarande något folk pratar om, även de som inte alls gillar musiken, och jag har verkligen under dessa fem veckor inte hört en enda person som inte tycker årets upplaga är snudd på katastrof.
 

När Melodifestivalen, final nu på lördag, inte ens längre är ett bra underhållningsprogram, vad ska vi då ha sex program till?

Som Sven-Ingvars sjunger: Börja om från början.

Ett enda program med tio-tolv låtar och artister. Hälften jury-, hälften publikröster. Och för att öka spänningen… låt ingen höra en ton i förväg!

Låter det som stenåldern?

Jag som var med på den tiden, först som tv-tittare, sedan som reporter, minns till exempel den stora upphetsningen 1983 när en 17-årig tjej plötsligt bara stod där och sjöng ”Främling” så att hela Sverige stannade upp.

I dag är jag tveksam till om Carola Häggkvist ens hade blivit Carola.

En 17-årig tjej, religiös till på köpet, den stackar'n hade tjatats, skrivits och analyserats sönder och samman, innan hon ens hade fått sjunga ”Främling” för tv-tittarna.

Att tycka så här, är förstås att gapa i onödan.
 

Höga tittarsiffror, utsålda ishockeyhallar, även på genrepen, hysterisk mediabevakning kring artisterna och städerna. Glöm att detta spektakel kommer att skrotas.

Men det är tillåtet att drömma om en Melodifestival som inte var så uppblåst och där allt som händer i rutan på lördagskvällen, kom som en total överraskning för tv-tittarna.