Journey kan tacka ”Sopranos” för sin återuppståndelse

Markus Larsson

Aftonbladets nöjeskrönikör Markus Larsson spanar på popkulturen

Hur blir man ett odödligt rockband i dag?

Genom att vara med och skapa tv-historia, förstås.

Tack vare det där pianointrot som tonsatte den där scenen i ”Sopranos” är Journey enda vettiga anledningen att besöka hårdrockfestivalen Sweden Rock nästa helg.

Journey var länge ett skämt.

Åtminstone för en kritikerkår som växte upp med flickpop och punk.

Rockkritikern Dave Marsh har bland annat kallat gruppens album ”Escape” som släpptes mitt under bandets absoluta heyday 1981 för den sämsta skivan som lyckats erövra förstaplatsen på amerikanska albumlistan, nånsin.

Men på samma skiva finns också en låt som heter ”Don’t stop believin’”. Och 17 år efter att Journey skrev och spelade in powerballaden var det ingen som skrattade åt bandets pompösa FM-rock längre. Inte efter att Tony Soprano ätit en sista middag med sin familj.

Medan de väntar på att dottern Meadow ska parkera färdigt bilen utanför restaurangen spelar jukeboxen ”Don’t stop believin”’. I tv-seriens krypande finalminuter sjunger Journeys sångare Steve Perry – som var medlem i gruppen i två omgångar mellan 1977 och 1998 – den fenomenala sagan om en ”small town girl” och en ”city boy born and raised in South Detroit”.

Sen klipps låten av och rutan blir svart. Och medan debatten om vad som egentligen hände exploderade över hela medielandskapet sa det ”bada bing!” på Journeys royaltykonto.

Försäljningen av ”Don’t stop believin’” ökade med flera hundra procent efter att de tysta eftertexterna i ”Sopranos” rullat färdigt. I fjol hade den exempelvis sålts i mer än två miljoner exemplar på Itunes. Och när det gäller just Itunes har ingen låt som släppts före millennieskiftet sålt mer än ”Don’t stop believin’”.

Nu låter det kanske som om Journeys paradnummer inte existerade före 2007. Men den har länge haft ett långt och intensivt kärleksförhållande med den amerikanska rockpubliken. När det gäller tv och film är den minst lika populär som Jeff Buckleys cover på Leonard Cohens ”Hallelujah”.

”Don’t stop believin’” har svävat fram i så pass olika filmer som seriemördarfilmen ”Monster” med Charlize Theron och Adam Sandlers komedi ”The wedding singer”. Den har hörts i tv-serier som ”CSI”, ”My name is Earl”, ”South park”, ”Scrubs” och ”Just shoot me”.

Men inget kan mäta sig med genomslaget efter ”Sopranos”.

Sångaren Steve Perry var först tveksam till att ”Don’t stop believin’” skulle vara med i den moderna tv-historiens mest omtalade final. Perry älskade serien, men ville inte att låten skulle förknippas med ett blodbad. Han krävde därför att få veta hur allt skulle sluta. Det fick han. Mot löftet att han inte ens berättade nåt för sin fru.

Och från tv-soffan fick han se hur Journey fick ännu en renässans. Eller rättare sagt en ny tideräkning. I dag måste man dela Journeys karriär i två delar, före och efter ”Sopranos”-avsnittet ”Made in America”.

Fenomenet är ytterligare ett bevis på hur lång livslängd popmusik numera har efter att fildelningen suddat bort gränsen mellan då och nu. Att 27 år gamla rockklassiker väcks från de döda och ställer sig bredvid en snorny popsingel på en topplista nära dig blir allt vanligare.

Men framför allt visar samarbetet mellan ”Sopranos” och Journey hur effektivt television och film säljer musik i dag jämfört med den döende cd-skivan och traditionella musikaffärer. Genom att placera rätt låt i rätt scen kan hela karriärer födas och lägga världen i brygga. Ett par vältajmade minuter är allt som behövs.

Finns det då nån anledning att lyssna på nåt annat med Journey? Nja. Egentligen inte. Dave Marsh hade ju rätt. För det mesta är gruppen bara ett outhärdligt arenarockband från San Francisco med krispigt ljud.

Men de spelade in ett mästerverk. ”Don’t stop believin’” är en fulländad och extremt välproducerad amerikansk novell med gitarrsolon som låter ”hiddely-hiddely-hiddely” och ett av tidernas bästa pianointron. Om ni frågar mig blir låten antagligen den absoluta höjdpunkten bland allt kommande fuffens på Sweden Rock, i alla fall vid sidan av In Flames fyrverkerier.

Och tack vare ”Sopranos” är den en pånyttfödd legend.

Seriens slutscen är ju, som middag och konstverk betraktat, redan lika klassisk som Leonardo Da Vincis berömda Jesus-målning ”Nattvarden”.