Måns Zelmerlöw är den självklara efterträdaren
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-19
SVT kan inte göra ett bättre val.
Därför är Måns Zelmerlöw den självklara efterträdaren.
I vit morgonrock ligger Måns Zelmerlöw på en brits på Sturebadets Turkiska bad – och fasar inför det obligatoriska doppet i den 12 grader kalla bassängen.
– Jag som smorde in kroppen med brunkräm i går kväll, försöker han.
Ja, så har en av många intervjuer med Måns inletts.
Det här var 2007 och vi laddade inför hans Melodifestivaldebut. Den låga temperaturen till trots ustrålade Måns värme redan som 20-åring och debutant.
Sedan dess har hans karriär gått lika spikrakt uppåt som en vass pil som aldrig dalar.
Chockstarten som programledare fick han i Melodifestivalen i våras.
Ja, visst var han lite stiff emellanåt och hade ibland svårt att hitta takten och lugnet. Men i ett program som allsången skulle Måns kunna få mer fria händer, vara mindre mister perfekt och mer sig själv.
Jag älskar att ha rätt.
Mums mums, Måns Zelmerlöw, betyder bye bye, Anders Lundin.
Efter nyheten förra veckan om allsångens tittarras skrev jag att Måns Zelmerlöw är den självklara efterträdaren.
Varför?
Han är 24 år och redan folkkär. Han charmar såväl de äldre som de trogna allsångs fansen som står längst fram vid scenen och får programmet att låta som en Beatles-konsert.
Men är han redo att blotta sig själv och sin personlighet i direktsändning? Måns utmaning blir att droppa den polerade fasaden.
Det är en stor förändring på gång på Sollidenscenen. Och jag får känslan av ett puttrande missnöje för allsångsupplägget i de opersonliga Public service-korridorerna.
Att någon annan än producenten Gunilla Nilars sedan sju år tillbaka inte var den som ska ha tillfrågat Måns är ännu ett bevis på att den högre SVT-makten tänker om.
Nästa år kan ett nytt team få kräva tillbaka tv-tittarna och "Allsång på Skansens" unika ställning i kategorin folkkär tv.
Det tråkiga är när missnöjet smittar till tv-rutan. När Anders Lundins kroppsspråk skriker ut en obekväm och loj känsla.
En naturlig reaktion när man saknar stöd.
Jag kan förstå honom.