Jag äter tacos med Djävulen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden

Det känns som det var i förrgår som jag noddade till Daft Punk och Stardusts filtrerade housepop på G-klubben. Men det var 1998.

I förrgår åt jag tacos och tittade på Melodifestivalen.

Tacos och Melodifestivalen. Tacos och schlager! Som ett barn, som en kanonsvenne.

Så kan det gå.

Vägen från housediskobollen på en hipp Stockholmsklubb 1998 till ett formulär A-folkhemsliv 2010 är kanske inte som att emigrera till Ki-Chi-Saga, men ändå en rejäl mental resa.

Melodifestivalen var otänkbar då, åtminstone att kolla den oironiskt. Allt skulle vara högkvalitativt, på riktigt och helst politiskt.

Nu äter jag tacos med Djävulen. Som alla andra.

Jag gillar tacos. Melodifestivalen också, fast den är förödande för kulturen. Man får mer humor med åren.

Tidens gång, däremot, vilken saggig sugga. Hemsk.

Det var väl bara förra året som vi sjöng Suedes ”Beautiful ones” och ramlade hemåt över Skeppsbron klockan halv sex? Inte? Nä, inte alls. Det var 13 somrar sedan.

Att jag tänker på döden just nu, och vet att Stardust sjöng ”Music sounds better with you” just 1998, beror på att jag i veckan är gästredaktör för Musikguiden i P 3 (start kl 19.30 i kväll, tisdag, torsdag och fredag) och spelar soundtracket till mitt liv. Från Guns N’ Roses som barn i Motala till dagens softrock via proggsånger, soul, Håkan Hellström, dancehall, hiphop, gubbrock, indiepop, träskrock och Gud vet allt roligt – ett snävt urval, givetvis, cirka 50 sånger summerar inget liv.

Musik är en hiskelig påminnelse om tidens gång. Innan hade jag spontantänkt att Stardust fanns ”nyss”, eller kanske för fem år sedan. Men, nej, hej då 12 år. Och Oasis klassiker ”Live forever” kom 1994 (samma år som en genomsnittlig modebloggare föddes). Att kolla utgivningsdatum är att hamna i tidschock.

Plötsligt förstår jag dem som inte begriper att 80-talet är rena uråldern, för många, och att de faktiskt blivit 50 år gamla – de känner sig ju som 22 fortfarande. Klockan gick men tiden stod still och snart ska de dö. Vi ska alla dö, du med. Utan att förstå att vi är gamla. Det var ju i förrgår vi dansade till filterhouse.

Tid är bara en måttenhet som hjärnan inte upplever. Allt som hänt känns nära, tidlöst, som hos en demenssjuk.

Bäst att fylla tiden med liv.

Det är sorgligt, obönhörligt, omärkligt och en dag sitter jag i ett vitmålat ålderdomshem med dålig gröt i mungipan och när jag drar min sista dödssuck kommer jag att tro att det var i förrgår som jag tittade på Melodifestivalen och åt tacos.