Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Stella, Estelle

Brutalt, sant – och absolut inte roligt

Markus Larsson om sin syn på nöjesvärlden – varje söndag

Nya säsongen av ”Louie” har börjat briljant.

Det finns inget att skratta åt längre.

Men desto mer att älska.

I fjärde säsongens tredje ­avsnitt ”So did the fat lady” går Louie (Louis CK) på dejt med servitrisen Vanessa.

Promenaden går så där och dejten blir ännu värre.

”Vet du vad det elakaste är som man kan säga till en fet tjej? Att hon inte är fet”, säger ­Vanessa.

Louie famlar och försöker säga förlåt.

”Du kan stå med en mikrofon och säga att du inte får gå på dejt, att du är överviktig - och det är bedårande”, fortsätter hon.

Louie trampar med fötterna.

”Om jag säger det ringer folk självmordsakuten.”

Louie flackar med blicken och flyttar vikten mellan fötterna.

”Kan jag inte bara få säga det? Jag är fet. Det suger att vara en fet tjej.”

Tystnad.

”Jag måste bara få säga det - och det är ditt fel”.

Tystnaden fortsätter. Vanessa ber om ursäkt och förklarar att hon gör Louie till en symbol får alla usla grabbar hon träffat. Och sen ställer hon en fråga som känns som en nådastöt:

”Varför hatar ni oss så mycket?”

Tystnad, igen. Det fortsätter:

”Om jag hade varit snygg ­skulle du aldrig ha tackat nej till första dejten, nej, det skulle du ­inte.” ”Har du någonsin varit tillsammans med en tjej som varit tjockare än du?” ”Nej, du har knullat tjocka tjejer, det har alla män, men har du hållit dem i handen?”

Tystnad, tystnad, tystnad.

Scenen är plågsamt lång. Och när Louie och Vanessa, fenomenalt spelad av Sarah Baker, till slut går bort från kameran längs strandpromenaden har något hänt.

I en enda dialog, som egentligen är en monolog, når serien en ­högre nivå.

Louis CK är känd för brutala skämt. Men han har aldrig tidigare levererat lika brutala sanningar - ”sanningar” som många åtminstone upplevt och känner igen – om könsrollernas ­förödande orättvisor. Eller hur bra partners och relationer väljs bort eftersom människor är ­besatta av vackra ansikten och kroppar. Inte så här, inte med samma lågmälda allvar.

När Louis CK slog igenom var han rå och frän. Den livströtte familjeförsörjaren, mannen som tittade på samtiden med människo­fientliga ögon. Han har bland annat anklagats för att vara ­misogyn.

Men när han senast gästade ”Saturday night live” laddade han den klassiska inlednings­monologen med feministiskt krut. Han frågade sig själv och publiken vad det säger om en kultur där kvinnomisshandel är så vedertaget att det fått ett eget klädesplagg – ”wife beater”.

Där fick den hårda humorn som Louis CK representerar en ny dimension. Många av hans amerikanska och manliga kollegor har fastnat i en form och ett uttryck, från Jerry Seinfeld till Chris Rock. Men Louis CK fortsätter, framför allt i sin tv-serie, att utvecklas.

Mycket tack vare sin djupa ­förståelse att den bästa och ­ädlaste humorn inte går att skratta åt.

”Varför hatar ni oss så mycket?”

ANNONS

Följ ämnen i artikeln