Surround- ljudet lyfter Bob Dylans klassiker
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-09-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ljudet kommer från alla håll. Det går att stiga in i musiken.
Surround gör vardagsrummet till en scen.
Ny teknik lyfter även klassiker som Bob Dylan.
Allt fler cd-skivor släpps med surround-ljud eller superaudio.
I veckan kommer sex av Bob Dylans bästa skivor med 5.1-ljud, alltså mixat för sex olika högtalare. Den som har en hemmabio med surroundljud kan använda anläggningen för att skapa nya musikupplevelser.
Eller nygamla. Jag känner låtarna på Dylans "Blonde on blonde" väldigt väl, men nu hörs nya detaljer, instrument i utkanten som ropar på uppmärksamhet. Sångrösten kommer väldigt tydligt från en central högtalare, men alla de andra bygger upp ett ljudrum där man kan fånga upp nya saker.
Det blir mer levande, närmare. "I want you" glittrar runt rummet, som att vandra in i studion bland musikerna.
Förutom "Blonde on blonde" finns "Another side of Bob Dylan", "Bringin it all back home", "Slow train coming", "Blood on the tracks" och "Love and theft" i 5.1-mix. Väl värda att skaffa, även för oss som redan har skivorna i olika utgåvor.
Det är inte ljud för stereofanatiker utan för Dylan-vänner. Möta rösten på nära håll.
Tidigare i år var det 30-årsjubileum för Pink Floyds "Dark side of the moon", som nu släpptes med 5.1 surround. Det är musik som gjorts för att skapa stora ljudrum och som blir ännu maffigare med den nya tekniken. När klockorna larmar i gång på "Time" kommer effekterna från överallt.
Många gamla skivor får sådana här ansiktslyftningar, och i bästa fall blir resultatet något som lyfter fram musiken som den en gång lät. Som de nypiffade Rolling Stones-skivorna som baxar upp nya klanger från 1960-talet.
Men allra bäst effekt får man förstås när musiken spelas in med surround-ljud i tankarna.
Musikalen "Chess" på svenska finns också i en superaudio-utgåva. Den ger nytt ljus åt rikedomen i musiken och arrangemangen, som rör sig från viskande närhet till storslagen orkester.
Det är små nyanser, men det är nyanser som lyfter upplevelsen av Helen Sjöholm, Anders Ekborg, Tommy Körberg och alla de andra.
Jag har aldrig varit intresserad av stereoprylar eller speciella anläggningar. Men när intensiteten i musiken blir starkare är det bara att applådera den nya tekniken.
Andra bra musikupplevelser på väg: Nästa vecka släpps The Bands konsertfilm "The last waltz" på dvd i Sverige.
Vad har Per Gessle, Magnus Härenstam, Niklas Strömstedt och Lasse Hallström gemensamt? Alla parodieras lyckat av Anders Lundin i nya "R.E.A".