Det är synd om Keanu Reeves – hur han än försöker funkar det inte
NEW YORK. Hur man än vänder och vrider på det tillhör Keanu Reeves den här branschens mest svårpratade intervjuobjekt.
Men han är aldrig dryg, dum eller oförskämd som Tommy Lee Jones, Russell Crowe eller Robert De Niro kan vara.
Han är bara blyg.
Vi sitter i en svit på Beekman Hotel i New York. Reeves är här för att prata om ”John Wick”, den oväntade actionsuccén baserad på en serietidning som nu fått ett tredje filmkapitel.
Egentligen borde det vara enkelt. Efter flera magra år har rollfiguren återfört Reeves till rampljuset. Den har också – vid fyllda 54 - sparkat nytt liv i hans status som actionhjälte.
Reeves har varit i branschen i typ 100 år. Minns hans ”Point break”, ”Speed” och – inte minst – ”Matrix-filmerna.
Han har också spelat bas i ett band, Dogstar, och älskar motorcyklar.
Det borde med andra ord finnas anekdoter så det räcker och blir över i timmar.
Men den här söndagsförmiddagen i ett New York som tappat vårkänslan får han en halvtimme att kännas segare än klister.
Nu kanske någon tror att han har en dålig dag, att det varit fest dagen dagen innan eller att han har privata problem.
I Keanus värld gör sånt ingen skillnad. Han är alltid sån här.
Hopplösa svar
Halle Berry, nykomlingen i ”Chapter 3”, slår verkligen huvudet på spiken när hon försöker sammanfatta sina intryck av skådespelaren med rötter i Libanon och Toronto.
– Jag har märkt att Keanu är en man av få ord, både framför och utanför kameran.
Keanu försöker ändra på den bilden. Han gör verkligen det.
Men varje gång han försöker är det som om tungan inte vill lyda honom.
Det blir en kort fras, en avbruten formulering eller ett, ”Äh, jag vet faktiskt inte”.
Ofta tittar han bara ner i bordet, följt av en djup suck. Ibland skrockar han lågmält – som om han inte själv kan förstå varför han ger såna hopplösa svar.
Vid något tillfälle, när han tittar upp och skjuter den långa John Wickluggen åt sidorna, ser det faktiskt ut som om han rodnar medan han letar ord.
I den stunden går det inte att vara sur på honom, än mindre upprörd över några uteblivna citat.
I stället känner man för honom.
Det blir så tydligt att just den här biten av Hollywood inte är något för Keanu Reeves.