Johan Kinde: Tom dolde sin cancer för alla
Artisten om Tom Wolgers tragiska död, 40 år med Lustans lakejer och jubileumskonserten på Cirkus
Publicerad 2023-08-25
Det har gått tre år sedan Tom Wolgers dog i cancer.
För Lustans Lakejer, som nu firar 40 år som band, kom det som en chock.
– Det var fruktansvärt eftersom det gick så fort och han hade dolt det för alla, säger bandets frontman Johan Kinde.
Posörerna Lustans Lakejer dök upp 1980 som ett banbrytande alternativ till dåtidens punkvåg. Bandet spelade synth- och new wave-musik och ansåg att kläderna och stilen var minst lika viktigt som musiken i sig. Stilförebilder var Bryan Ferry i Roxy Music och David Bowie.
I år är det 43 år sedan Lustans Lakejer såg dagens ljus, därför slår de på stora trumman med en påkostad jubileumskonsert på Cirkus i Stockholm den andra september. Konserten är egentligen bandets 40-årsjubileum, men på grund av pandemin sköts en planerad jubileumsturné upp och nu blir det i stället något de kallar ”100 år av åtrå”. I dagarna släpps dessutom nya singeln ”Loreley” som är en nyinspelning av samma låt från 1984.
”Visuellt lull-lull”
Bandets frontman Johan Kinde berättar om den kommande konserten:
– Jag fyllde 60 tidigare i år så då tänkte jag att varför inte slå ihop det med Lustans uppskjutna 40-årsjubileum och göra ett 100-årsjubileum.
I stället för en turné blir det alltså bara en konsert, komplett med visuellt lull-lull och gästartister.
– En som är bekräftad är Orup. I dag blev en till klar och det är Kayo. Sedan har vi en gäst som är väldigt spännande som ännu så länge är hemlig. Men vi är väldigt glada att han vill vara med, han är ändå en av Sveriges mest kända artister.
Hoppade av bandet
Gruppen filosoferar över att det har gått över 40 år sedan de debuterade med sin stora hit ”Diamanter är en flickas bästa vän”. Låten spelades in på nytt 1982 och gavs ut i den version de flesta känner till, den blev också gruppens stora genombrott.
– Lite senare lärde vi känna Tom (Wolgers, reds anm.) som dels hade en synth, dels var väldigt bra på att spela. Då tänkte vi varför har vi med Christer Hellman på synth när han var en så otroligt bra trummis. Då gjorde vi en rockad, förklarar Johan Kinde.
Tom Wolgers hoppade av bandet 1981 av för att arbeta som fotomodell och bildade bandet Mockba music. På 1990-talet återvände Wolgers till Lustans Lakejer och 2007 stod han överraskande på Melodifestivalens scen med bandet och framförde bidraget ”Allt vi en gång trodde på”.
– Det var många som tyckte det var otippat att vi ställde upp då. Men vi skickade faktiskt in en låt redan hösten 1981 som tyvärr inte kom med. Då hade det kanske varit ännu mer otippat och vi hade stuckit ut ännu mer.
– Nu för tiden är det meningslöst för artister över en viss ålder att ställa upp, hur stora de än är. Kanske Håkan Hellström, men jag tror inte ens han skulle ha en chans.
Går man in på Lustans Lakejers Wikipediasida så finns det elva olika uppsättningar av bandet listade. Frågan är om de har svårt att dra jämnt?
– Jag tycker att vi numera håller sams. När det gäller att skriva låtar och producera låtar så är det lite mer jag och Anders som sitter och petar och det är lite tråkigt. Förr i världen sågs man varje dag och då slet vi mer på varandra. I dag har många barn och har ett liv vid sidan av som vi inte hade när vi var 18–19 år. Bandet var ens allt och det ledde till fler konflikter. I dag drar vi väldigt jämnt, vi har mer överseende med varandras dåliga sidor.
Tom Wolgers gick bort 2020, en streamad konsert samma år blev hans sista med Lustans Lakejer.
– Jag satte upp folk på gästlistan till konserten i dag, bland annat hans flickvän och då pratade vi om Tom och jag tänkte på honom. Jag tänker på honom varje dödsdag i november och på hans födelsedag varje sommar. När vi repeterar låtar han har varit med och skrivit från skivan ”Uppdrag i Geneve” så tänker jag på honom väldigt mycket. Men det var ju perioder under 90-talet då vi inte umgicks alls.
”Det var fruktansvärt”
Så er relation var lite upp och ned under åren?
– Ja, men glädjande nog så var den väldigt bra på slutet innan han gick bort.
Tom Wolgers gick bort i cancer, en sjukdom killarna i bandet inte hade en aning om att han led av.
– Nej, ingen av oss visste att han var så sjuk. Det var fruktansvärt eftersom det gick så fort och han hade dolt det för alla. Det var en chock. Fråga är om han ens själv visste att han var sjuk? Han kanske visste på slutet, men han sa det inte till någon.
”Ledde till en överreaktion”
Du berättade i din bok ”Passera denna natt” att du var på väg att ta ditt liv 2007 med hjälp av sömntabletter efter att det hade tagit slut med en tjej. Hur kunde det gå så långt?
– Jag lider av bipolaritet och har väl gjort det i hela mitt liv. Sedan träffade jag den här tjejen som det sedan tog slut med. Det var egentligen ingen fara. Men jag träffade henne igen och det ledde till en överreaktion. När det tog slut andra gången så hamnade jag snabbt i en nedåtgående spiral. Jag fick en livskris som slutade i en depression. Det konstiga är att det inte var rimligt, jag var inte ens speciellt kär i henne, men känslorna kunde inte känna så och det gjorde att jag till slut sökte hjälp.
Hur lång tid tog det innan du mådde bra igen?
– Det tog sex–sju månader ungefär. Det är ganska lång tid, men det var för att jag väntade så länge med att börja äta medicin. Ska man börja äta sådan medicin så ska man inte läsa bipacksedeln för då mår man bara ännu sämre.
Johan Kinde blev som sagt 60 år i maj. Han medger att det var ganska jobbigt att nå den milstolpen.
– Att fylla 60 var inte kul och jag gillar inte att åldras. Men jag är rätt frisk fysiskt. Jag och några kompisar skojade nyligen om att de hade levt ett betydligt mer Svensson-betonat liv medan jag har levt i sus och dus och mår bra. Jag fick min fars bipolaritet, men jag fick också hans fysiska styrka.
