Det var tyst som i en potatisåker
#goingupthecountry blev #epicfail.
Jag gav upp. Dagar gick, #regnet kom, det var #mustigt trots juni.
Vischan är värd mycket mer kärlek.
Det är som med en maträtt, en poplåt, en svamppromenad, en kärleksaffär, en konsert, en film, en roman, en resa.
Hashtaggar är som livet.
En hashtag (”#” före ett ord på Twitter) är som allt annat. Ibland lirar det inte. Farbror Melker saknar rätta knycken. Motorn startar inte. Inget sväng. Ingen flöjt. Medan vissa taggar blir tok-virala folkfester.
Det var nationaldag och jag skulle ta bussen till familjen på landet, en typisk seg resa. Vad göra? Just det. Sociala medier sägs ju vara roligt! Trevliga typer att umgås med i stället för att i min ensamhet göra Den Inre Resan.
Så jag dokumenterade detta vardagliga lilla äventyr, från ödsliga citygator med ”STÖL 19”-skyltar till en SL-buss och gröna betesängar.
Bilder hamnade på Instagram, vissa på Twitter, vissa på Facebook, ibland överallt och alltid med hashtaggen #goingupthecountry (”vi drar till landet”). På Twitter var taggen vanligtvis ackompanjerad med en länk till en låt. Typiskt lantliga sånger. Rurala, med en doft av hästgödsel och grillad majskolv, åskvärme och boogie. Bra koskit.
Självfallet just klassikern ”Going up the country” med Canned Heat och den svenska släktingen ”En midsommarnattsdröm” med Håkan Hellström. Och en fläderdoftande liveversion av ”Don’t think twice, It’s all right” med Bob Dylan. Jag spelade ”Country house” med Blur, ”Take me home, country roads” med John Denver och ”Lookin” out my back door” med Creedence Clearwater Revival – doo, doo, doo.
Men även bondsk hiphop som Nellys ”Ride with me” och Bubba Sparxxx ”Deliverance”.
Jag tänkte: Kul!
Nu kommer massa sociala kompisar tipsa mig om ännu bättre vischanhiphop, ladugårsboogie och prunkande national guitar-rock och om Torsson och om The Band och om Kikki Danielsson och om Outkast och GUD-VET-VAD-MEN-OJ-SÅ-SPÄNNANDE-GREJS under hashtaggen #goingupthecountry.
Men. Det var tyst som en potatisåker.
Jag släppte det.
Jag släppte det så som man släpper så mycket som inte var så viktigt, som inte lirar, som inte svänger. Som det skits i. Inklusive liljekonvalj, vårlök och country-potatis.
Nu har flera dagar gått, #regnet faller tungt och en lantgryta med #mustigt innehåll puttrar och jag tycker att #goingupthecountry var värd ett bättre öde.
Det sägs att städer är det nya nya, att allt av vikt händer i storstäder eller kanske i större småstäder men inget mindre än så. Bara där finns de kommersiella målgrupperna som räknas, de som anses viktiga för Kanal 5 och TV4.
Bullshit, som vi säger i Texas.
Vischan har inte bara sju sorters blommor. Allt som någonsin svängt har sitt ursprung vid en sten vid en sjö vid en skog vid en äng.
Veckans ...
BABE. Astrid Lindgren. ”Idas sommarvisa”, ”Du käre lilla snickarbo”, ”Här kommer Pippi Långstump” och 190 andra barnklassiker finns nu på Spotify. Från filmversionerna av de klassiska böckerna. Leve Astrid, mästerlig även på låttexter.
NYCOUNTRY-ALBUM. ”Wilderness”, The Handsome Family. Äkta paret Brett och Rennie Sparks från Chicago, Illionis, sjunger i vanlig ordning om döden. Men lyssna noga, det är galghumor också, till vackra altcountrytoner. Jag tänker på John Grant, både solo och med The Czars, och på Nick Cave. Och på Waylon Jennings. Brett och Rennie bor numera i Albuquerque, New Mexico, och där har allting en gulröd färg, som tacos, som sand, som Rio Grandes bankar.
TV-RETRO. Samuel Fröler. Gamla fina ”Skärgårdsdoktorn” går just nu på fredagar i SVT och helmysigare blir det inte. En tv-klassiker som faktiskt håller och doftar vått ylle.
POP-DROTTNING. Stina Nordenstam. Vann när magasinet Sonic utsåg de 100 bästa svenska albumen någonsin. Med ”And she closed her eyes” (från 1994, det magiska året ni vet). Tvåa kom Håkan Hellström med ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” (2000). Å andra sidan var inte Lars Winnerbäck med alls.
TV-FINAL. ”Newsroom”, SVT. Herregud! Frågan är nu: Fulnedladda nya säsongen som börjar i USA 14 juli, skaffa HBO Nordic och hoppas att det fungerar, vänta till CMore i höst eller till SVT i vinter? Jag vet inte. Men den nya trailern – i en öken, en aning David Lynch, ett slags allegori över det lugubra medielandkapet kanske – antyder att vi kan vänta. Larvig är den.
Fråga Fredrik
Tack! Jag hade liksom glömt bort Dixie Chicks och Natalie Maines men nu sprang jag till Spotify och började lyssna på ”Mother”. Efter din krönika. Och den var bra men inte lika bra som ”Taking the long road” eller hur? Fast en hjälte är hon såklart ändå.
/Erika
Svar: Nej. Eller jo. Jämfört med allt annat halvskräp som ges ut är ”Mother” väldigt fin, väldigt väldigt fin, tycker jag.