Briljant – och bedrövligt
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-05-02
Hårdrock för verklighetens folk på Kiss Europapremiär – men mitt i lågorna tar det stopp
SHEFFIELD. From the beginning to the boom är Kiss nya turnédeklaration.
För att tala klarspråk: En briljant inledning, en bedrövligt djup svacka i mitten och en helt okej hitfinal.
Öppningen är bitvis bländande.
En fronttrio som landar på scen i en fyrverkerifarkost. Bomber som skjuter tinnitus i öronen med varje smäll. Eldkaskader som räcker för att värma en normalstor villa i Kiruna. Åtminstone ett par vintrar.
Och, det viktigaste av allt, ett Kiss som gör ett så tungt avstamp under premiärens första halvtimme att jag på några minuter glömmer kraxandet som fällde flera av låtarna på Stockholm Stadion senast. Det är ett Kiss som kavlat upp nitarna på armarna, spottat blod i nävarna och kommit till stan för att blåsa publiken rakt ur den industrikala konserthallen. Nya ”Modern day Delilah” sitter direkt, Gene Simmons gjuter bly i ”Cold gin” och ”Firehouse” skulle skrämma livet ur brandförsvaret redan i första riffet.
Ovanliga guldkorn
Men nånstans där i lågorna tar det stopp. Luften pyser sakta ur det jättelika hårdrocksmaskineriet och Kiss hamnar i lika djupt dike som inledningen är stark.
Mycket handlar om låtvalet. Inför premiären har Kiss deklarerat att de grävt djupt i arkivet för att bjuda fansen på mer ovanliga guldkorn ur karriären.
Överraskningar.
Problemet är bara att de mest vaskat upp skit ur katalogen. Den tjatiga pudelbagatellen ”Crazy crazy nights” och rent bedrövliga ”God gave rock ’n’ roll to you II” är omöjliga att ta på allvar. Allra helst när de sparkar ut låtar som ”Strutter” och ”God of thunder”. Då hjälper inte en show som förmodligen innehåller mer pyro och rockspektakel än skaparna av Spinal Tap någonsin kunnat fantisera ihop.
Alla ska med
Men att Europapremiären bara imponerar fläckvis är inte enbart bandets fel. Kiss är hårdrock för verklighetens folk. Det kostar, men alla ska med. I Sheffield vimlar en charmig blandning av rockungar, möhippande tjejgäng, långhåriga silverrävar och Buttericksmålade hardcorefans, men tyvärr är inte alla med på Genes tåg. Snarare bara drygt 7 000 fans. Det i en arena som tar nästan det dubbla och där delar har fått skärmas av för att trolla bort de tomt gapande bänkraderna längst bak. Publiken är dessutom inte i närheten av den premiäreufori som Kiss chocköppnar med.
När Paul inte ens väcker den loja folkmassan med en hel acapella-vers inför ”Love gun” är det svårt att skylla allt på bandet.
Där finns också hoppet inför Sverigespelningarna i juni. Det är stor skillnad på en ljummen samling Sheffieldbor i halvtom inomhushall och utomhusshow inför möjliga 30 000 hårdrockssaliga svenskar.