De tar ton för partiet

Moneybrother, Miss Li, Linda Bengtzing, Wille Crafoord – valkampanjens största stjärnor: Känner mig superstolt

De flesta är röda, ett fåtal blå.

Vissa brinner för politiken – andra gör det för pengarna.

Nöjesbladet har granskat popstjärnorna i årets valkampanj.

– Åsiktsfrihet är värt att ta lite skit för, säger Wille Crafoord, 44.

Någonstans i Sverige dånar moderaternas vallåt ”Om det flyter, låt det flyta” från stora högtalare när Fredrik Reinfeldt går upp för att tala. Låten har spelats in av visartisten Wille Crafoord, som även gjorde partiets låt 2006. Den här gången har han singer-songwritern Sofia Talvik och rapparen Mange Schmidt vid sin sida.

– Förra valet gjorde jag det som en ren protest och demokratisk manifestation, då jag var hjärtligt less på robotmässigt vänstertänk hos kulturarbetare. Teater, musik och konstmänniskor har alltför länge varit kompromisslöst oreflekterat röda. I år hade jag hoppats att fler än jag som artister skulle våga trotsa vänstertvånget, och det var det, i alla fall två, säger Wille Crafoord.

”Känner mig superstolt”

Popstjärnor har sjungit kamplåtar åt vänstern sedan Mao gick i kortbyxor, men team Crafoord/Schmidt/Talvik är ganska ensamma om att vurma för högern i årets valrörelse. Wille Crafoord säger sig ha fått negativa reaktioner från artistkollegor för sitt samröre med Moderaterna.

– Ja, väldigt mycket. Vid några tillfällen rent fysiskt. Men åsiktsfrihet är värt att ta lite skit för. I synnerhet som konstnär känner jag mig superstolt över att i alla fall ha försökt bända upp för nya tankebanor. Konsensus är inget värt utan dialog och ständigt ifrågasättande, säger han.

Man förknippar politiska låtar med kampsånger från vänstern. Vad tror du det beror på?

– Ren slapphet, och smart marknadsföring av vänstern. Men lyssna på texterna. Frihet, fred och demokrati hyllas oftare än partipampar. Jag tror inte att Lars Ohlys Kuba-ideal stämmer riktigt med min vän Emilios bild, som vuxit upp där och gjort sina tolv år på sockerplantagen, säger Wille Crafoord.

”Högern är känslokall”

Uje Brandelius, 39, sångare i popbandet Doktor Kosmos och pressekreterare i Vänsterpartiet har en helt annan förklaring till att vänstern traditionellt brukar engagera fler artister och kulturarbetare.

– Musik handlar om känslor, och högerns ideologi är känslokall. Det är svårt att göra känslosam musik om sänkta skatter, det är lättare att skriva om de som far illa som resultat av de sänkta skatterna, säger han.

Enligt Brandelius är det vanligt att artister med vänstersympatier engagerar sig åt både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna – ofta under samma valkampanj.

– Den stora skiljelinjen är mellan blocken. Det finns massvis med kulturpersonligheter som är rödgröna. Högerpartierna har kanske en eller två, säger han.

Centern hyrde in Bengtzing

Om ett parti misslyckas med att locka artister genom sin ideologi går det också bra att ”hyra” vissa popstjärnor för att piffa upp ett

valmöte. Linda Bengtzing – som förra veckan gästade allsångskvällar i tre städer tillsammans med Centerpartiets Maud Olofsson – har i en debattartikel i tidningen Expressen berättat hur det gick till när hon först värvades av centern 2009.

– För mig var det ett jobb. Det kunde lika gärna ha varit på Bilia i Solna eller Heartbreak i Gävle, skrev Bengtzing – och fortsatte med att avslöja att ”om sanningen ska fram är jag inte ens centerpartist”. Bengtzing avböjde att prata med Nöjesbladet om årets valrörelse.

Mange Schmidt, 36, ställde delvis upp på att göra Moderaternas låt på grund av att så få gjort det tidigare.

– Eftersom väldigt få artister ställt sig på scen eller gjort musik för Moderaterna kändes det som en grej som skulle kunna få mycket uppmärksamhet. Varför ska vänstern ha monopol på artister, typ, säger han.

Brinner du för deras politik, eller ser du på låten som ”vilket jobb som helst”?

– Jag kan inte påstå att jag brinner för politik över huvud taget, då hade jag väl varit aktiv i ett parti, men naturligtvis tycker jag att Nya Moderaterna gjort ett bra jobb och det lutar väl ganska kraftigt åt att de får min röst i år.

Skulle du kunna tänka dig att göra musik på uppdrag av ett annat parti i framtiden?

– Eftersom jag är dålig på att spå om framtiden kan jag inte svara nej. Saker och ting förändras. Jag, samhället och partierna förändras kontinuerligt så hur jag känner om tio år vet jag inte, säger Schmidt.

Från reggaen till politiken

Och sedan finns den andra sidan av spektrat – artister som är så politiskt engagerade att själva blir politiker. Miljöpartisten Carl-Martin ”Sture Allén”

helskärm

Vikingsson, 32, före detta sångare i det hyllade reggaebandet Svenska Akademien, är ett bra exempel: han både uppträder under valkampanjen och kandiderar till riksdagen.

– Jag åker runt och spelar och talar växelvis. När jag är i min roll som politiker pratar jag inte lika svepande och abstrakt som i mina sångtexter, det funkar liksom inte, säger han och skrattar.

Du brinner bevisligen för ditt budskap, men det verkar inte gälla alla artister som figurerar i politiska sammanhang.

– Nej, så är det nog. Det är en sak att både spela och kandidera, en annan att spela på någon valvaka och sedan skicka en räkning på 60 000. Men här i Sverige ska man ju mycket hellre prata om vädret än vilken politisk tillhörighet man har. Det gäller nog även artister.

Vallåtar vi minns

Fleetwood Mac ”Don’t stop”

Användes flitigt av Bill Clinton under hans första presidentkampanj 1993.

Bruce Springsteen ”Born in the USA”

Hyllades av Ronald Reagan för sin ”patriotiska hjärtfullhet”. Men den konservative presidenten tvingades sluta använda låten efter protester från Springsteen, som menade att Reagan helt hade missat låtens samhällskritiska budskap.

Frank Sinatra ”High hopes”

Frank Sinatras nyinspelning av en av hans gamla hits hjälpte John F Kennedy att vinna det rekordjämna valet mot Richard Nixon 1960.