Inget står i vägen mellan lyssnaren och Tracey Thorn
Aftonbladets nöjeskrönikör Markus Larsson spanar på popkulturen
Det skrivs för lite om Everything But The Girl.
Intresset är knappast så stort att det ger utslag på Richterskalan, men i kväll spelar Massive Attack i Stockholm.
I början av 90-talet var gruppen – som numer kallar sig för duo – en av de mest omskrivna och kritikerhyllade popnamnen som fanns. De skapade Bristol-soundet och murade grunden för triphop. En stil som passade för hörlurar och väldesignade kontorsmiljöer och byggde på långsamma och slöa beats. Musiken verkar vara inspelad med halvslutna ögonlock. Och det dröjde inte heller många år innan genren, logiskt nog, somnade.
I dag är Massive Attack mest kända för att låten ”Teardrop” har använts som signaturmelodi till tv-serien ”House”. Men den som lyssnar på Massive Attacks två första album upptäcker snabbt musik som överträffar alla eventuella efterföljare.
Personligen kan jag inte skaka av mig titelspåret från Massive Attacks andra skiva, ”Protection”. Låten gästas av Tracey Thorn. En sångerska och artist vars röst kan vara det perfekta instrumentet för att uttrycka ensamhet och sorg. Så fort hon börjar sjunga låter det som att Patsy Cline har återfötts i en fuktig förort till London.
Tracey Thorn har sedan 1982 skrivit och spelat in musik tillsammans med sin livskamrat och make Ben Watt under namnet Everything But The Girl. De träffades när de studerade på universitetet i Hull och döpte sitt band efter en möbelaffär i samma stad. Affären ifråga hade följande slogan: ”for your bedroom needs, we sell everything but the girl”.
Precis som Massive Attack firade Everything But The Girl sina största kommersiella framgångar i mitten av 90-talet. Och det handlade egentligen om en enda låt, ”Missing”. Först var singeln en anspråkslös och akustisk novell på albumet ”Amplified heart”. Men 1995 remixade houseproducenten Todd Terry om den.
Han gav den ett beat och en puls som passade samtidens dansgolv och klubbar och plötsligt tävlade låtens kokälla med Mariah Carey och Whitney Houston om USA-listans absoluta topplaceringar.
– Det var definitivt en stor överraskning, men det är inte så att vi inte har försökt tidigare, sa Ben Watt i en intervju 1996. Jag har alltid föreställt mig att varje singel vi nånsin släppt skulle toppa listorna – det är vad man hoppas på. Och när det inte hände skyllde jag alltid på oss själva.
Ben Watt förstår – och älskar – popmusikens innersta väsen och själ bättre än de flesta. Popmusik är till sin natur rastlös och föränderlig. Något som Everything But The Girl alltid har speglat i sin musik.
Det första som Ben Watt och Tracey Thorn spelade in tillsammans var en cover på Cole Porters standard ”Night & day”. De har gjort den bästa jullåten på den här sidan av Phil Spectors ”Come on home”. På 90-talet började musiken färgas av brittisk klubbkultur i form av jungle och drum’n’bass och triphop. Och under 00-talet har de hållit sig undan.
2009 är ett tyst jubileum. Det är tio år sen som Everything But The Girl släppte en ny skiva.
Eftersom vi lever i en tid när vi aldrig hinner sakna nåt är det kanske duons frånvaro som gjort att deras gamla album låter bättre än nånsin. Jag tänker framför allt på titlar som ”Idlewild” och ”Worldwide” som släpptes långt, långt innan det blev kreddigt att gilla mainstream och muzak, en kortlivad scen och fluga som kallades ”guilty pleasures”.
”Idlewild” innehåller den oemotståndliga covern på Danny Whittens ”I don’t want to talk about it”. ”Worldwide” är ett fotoalbum från ett långt förhållande. Och båda två är så extremt välproducerade att inget står i vägen mellan lyssnaren och Tracey Thorns röst.
Hon kommer så nära att det känns som att det är du själv som gråter.