En briljant serie för soffpotatisar
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-01
Markus Larsson väljer den ultimata slackerserien
Två män.
Ett barn.
Och inga vuxna.
Det är receptet bakom tidernas bästa slackerserie.
Slackerserier sänds alltid på eftermiddagen och är gravt underskattade.
Det beror mest på att så få vågar erkänna att de följer dem. Det krävs mod – eller ett par rejäla groggar – för att man ska ställa sig upp mitt under en fest och slå ett slag för, säg, ”Just shoot me”.
Risken finns att ett sånt avslöjande säger lite för mycket om ens person och karaktär. Att man är arbetslös, till exempel. Eller att man lever ensam, har dåliga vanor, saknar initiativförmåga och har en akut brist på hobbies som kan göra ens fritid meningsfull och aktiv.
Vad har man annars för ursäkt? Att ligga och dra på soffan framför mediokra, eller direkt usla, tv-serier som tv-kanalerna själva använder som bukfylla är knappast nåt som Martin Luther förespråkade.
Men med tanke på att dagens arbetstider blivit mer flexibla – och att dagens teknik gör det möjligt att stoppa ner sitt kontor i dataväsken och placera det på vardagsrumsbordet – borde slackerserier ha en högre status. Inte minst för att genrens främsta uppgift är att få tittaren att koppla bort hjärnan och slappna av. Så vem behöver en spabehandling eller yoga-kurs när ”That 70’s show” sänds på TV4 klockan 15.55?
Den stressdämpande förmågan är inte det enda som definierar en helgjuten slackershow.
1 Det ska helst vara en sitcom. Antingen en klassisk sitcom som hade sin heyday för mellan tio och tjugo år sen. Eller en färskare variant som har för dåliga tittarsiffror för att tv-kanalerna ska våga stoppa in den i kvällens tablå.
2 Om serien sänds på eftermiddagen gör det absolut ingenting om samma avsnitt repriseras senare på natten. Den mest rutinerade soffpotatisen kan faktiskt råka missa en pärla som visas strax efter lunch.
3 Med risk för att låta övertydlig – serien ska sändas mellan 12.00 och 18.00 på vardagar.
4 Det är inget absolut krav – här går juryn att muta – men humorn och kvaliteten ska vara på gränsen till måttlig. Annars är risken alldeles för stor att man börjar följa serien på allvar. Då innebär ett missat avsnitt ökad stress. Vilket hugger fötter och armar av själva poängen.
Därför kan exempelvis inte ”Simpsons”, ”South park”, ”House” eller ”Scrubs” nånsin klassas som slacker-tv. Inte i ordets mest klassiska bemärkelse. Däremot passar fenomen som ”Just shoot me”, ”Skål”, ”Spin city”, ”Joey” och ”Tredje klotet från solen” alldeles perfekt.
Men slackerseriernas Big Mac är fortfarande ”2 1/2 män”. Noggranna slackers ställer sig nu kanske upp, hostar i handen för att få uppmärksamhet och mumlar ett ”hm-mmh?”. Jo, jag vet. ”2 1/2 män” sänds just nu efter 18.00 på TV3 och borde därför bli diskvalificerad från denna krönika.
Men då ska jag bara påminna om att en av säsongerna sändes från 17.30. Diskussionen är därmed klubbad, färdig och klar.
”2 1/2 män” bygger egentligen bara på en person – Charlie Sheen. Det geniala med serien är att han i stort sett spelar sig själv. Sheens karaktär, som träffande nog heter Charlie, är en reklamjingelkompositör och ungkarl som raggar upp en kvinna ungefär varannan timme. Annars slappar han mest på sin balkong i Malibu Beach, Kalifornien.
Charlie bor, av olika komplicerade anledningar, tillsammans med sin frånskilde bror Alan (Jon Cryer) och Alans son Jake (Angus T Jones). Det är en manlig, heterosexuell treenighet där Charlies obekymrade livsstil ständigt krockar med Alans nervösa neuroser. Och där Jake ständigt får vara en slö och knubbig och mycket rolig sidekick.
”2 1/2 män” följer kanske inte alltid samtidens politiskt korrekta syn på könsroller. När Charlie försöker förhindra att Alan ska gå tillbaka till sin fru ”hyr” han till exempel två blondiner som får bimbodansa ute på balkongen. Allt enligt följande devis:
”En bra bror skaffar en tjej till sin lillebror. Men en fantastisk bror skaffar två tjejer från samma ägg.”
Den nivån är det.
Samtidigt är nästan alla karaktärer, med undantag av Jake, ofta såna hopplösa karikatyrer att de inte går att ta på allvar. Tittaren ser dessutom skämten komma på flera mils avstånd. De stiger av flyget, hämtar väskorna, hejdar en taxi, reser in till stan och hinner käka en pizzaslice med fefferoni innan de knackar på din dörr och stiger in.
Allt det skänker serien en oslagbar, otvungen, varm och avslappnad atmosfär.
Jag har följt serien i flera år, men har aldrig ens behövt bry mig om vilken säsong jag soffpotatisgarvar åt. Eller i vilken ordning avsnitten visas.
”2 1/2 män” är med andra ord en mästerlig slackerserie.
Eftermiddags-tv blir inte bättre.