Folk är elaka – och de älskar en elaking

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En miniepok går i graven.

Alex Schulman fick ”ångest” av sin omåttligt populära blogg, skriver han. Men det är inte synd om Alex Schulman.

Det är synd om alla som drabbas av den nya näthuliganismen.

Alex Schulman har ångest. Folk är elaka. Han är elak. Han äcklas av sig själv. Han tycker inte om sin spegel. Han avskyr läsarna. Han skapade ett monster. Han...äsch.

Jag gissar att Alex fattade ett affärsmässigt beslut när han lade ner sin mediafenomenala mini-epok. Han har andra planer, gissningsvis tillsammans med aftonbladet.se. Det var ett affärsbeslut.

Stilistisk finess

Det är synd om hans läsare. De kommer att sakna hans sardoniskt självironiskt leende och stilistiska finess med vilken han lustmördade kändisar, mediafigurer, sig själv och annat löst folk som hans läsare älskade att hata.

Det var en sensationellt underhållande blogg. Den var fyndig på ett direkt anglosaxiskt sätt.

Men den var inte oskyldig.

Alex är inte oskyldig.

Hans ångest är, som han antyder i det sista inlägget, självpåkallad. Alex valde att skruva upp tonläget för vad som är accepterat att skriva om andra personer i Sverige.

Han skrek för att höras, han högg för att träffa. Han tappade in i den bittra internetkultur som växt sig allt starkare i en bloggvärld där samhällets polarisering ställts till sin spets, där indelningen ”vinnare” och ”förlorare” blir allt mer viktig.

Vässad penna

Alex slog igenom samtidigt som borgarna vann valet. Han slog igenom när det blev ett nytt Sverige. Från att vi levt i en trivselsocialistisk och ganska förljugen vänskaplighet kom Alex med nyvässad penna och den pennan tog honom inte bara till toppen, utan förbi toppen.

Han blev kungen av elak i en nätvärld av elakhet.

Med en helt annan självinsikt, intelligens, humor och begåvning än en normal näthuligan, men ändå.

Elak. Taskig.

Folk älskar en elaking.

Folk är elaka.

Fy fan vad folk är elaka och enfaldiga och ogenomtänkta och felstavande och gapiga och oreflekterande och hatiska.

Han är medskyldig

Vi tidningsskribenter har vetat om det sedan det uppfanns brevpapper. Vanliga bloggare har lärt sig den hemska vägen det senaste året. Och det har blivit grövre.

Brudar som har en blogg får HORA och FITTA skriket efter sig. Grabbar är BÖG och IDIOT och VÄRDELÖS och MISSHANDLAS ska man – även på riktigt, inte bara den verbala misshandeln via anonyma – alltid anonyma! - mejl. Det hotas med spö.

Alex är medskyldig. Han, liksom Linda Skugge som var drottningen av elak, gav viss acceptans till den näthuliganism som breder ut sig.

De startade ett skämt som inte är roligt längre.

Inte ensamma

Men Alex och Linda är långt ifrån ensamma. Vi i media har länge skruvat upp tonen. Kortare texter, slabbigare påhopp, vassare formuleringar. Det får ju inte vara TRIST, gubevars. Läsarna kräver blod.

Upprensningen måste börja nånstans. Och om inte vi i media lyckas hålla en anständig och hövlig ton, hur kan det förväntas av oprofessionella skribenter att klara det?

Nu slutade Alex. Jag saknar redan hans blogg. Hur populär den än var så var den faktiskt underskattad.

Jag förstår att han tröttnade på att göda hatet.

Men hans skuld är kvar.