Otroliga The Ark får tårar att rinna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Christer Björkman vacklar fram till baren.
Tårarna rinner.
Folk kramar om honom.
– Jag har blivit frälst, säger han. Jag känner mig frälst.
Jag har glömt var vi är.
I en utsåld lokal som ligger vid Brunnsparken i Helsingfors, tror jag.
Det är meningen att The Ark ska göra en pr-konsert för runt 800 personer. Det är meningen att The Ark ska riva av några låtar och avsluta med ”The worrying kind”.
Det blir ett reningsbad för alla som varit instängda i Hartwall Areena och tvingats sitta igenom den ena knäppa presskonferensen efter den andra.
The Ark tar i. Som de tar i.
”Clamour for glamour”. ”Prayer for the weekend”. ”One of us is gonna die young”.
Och en alldeles otrolig ”The worrying kind”.
Det är den här kraften, den här sisun, som av förklarliga skäl inte riktigt syns när gruppen måste följa schlager- EM:s strama tyglar.
Efter ”The worrying kind” står Christer Björkman, som aldrig tidigare sett en The Ark-konsert, och torkar tårarna.
– Jag har aldrig sett nåt liknande. Det här är en helt annan värld.
The Ark går upp på scenen igen och börjar förbereda nåt som Ola Salo hoppas vi alla känner igen. Den ”nyskrivna” och ”senaste låten”... ”Calleth U, cometh I”.
Då är hjärtattacken nära.
Sa någon att det är semifinal i dag? Kul, men vi tar det i morgon.
Lördagens final ser ut att bli en kamp mellan trams och länder som fortfarande försöker ta schlager-EM på allvar.
Ukrainas foliebabuscka Verka Serduchka ställs mot en liten grupp artister som, om det finns nån rättvisa, leds av The Ark.
Och oavsett hur det går kommer The Ark snart att stå på en sån här scen igen, i sin riktiga miljö, och lyfta publiken upp genom taket.
Det är det enda vi kan vara säkra på.
Och det räcker.
