Cirkusdöden skildras i ny dokumentär

Dokumentären "Den sista cirkusprinsessan" följer Simona – en sjunde generationens cirkusprinsessa – och hennes båda mammor i en kamp om att hålla sin cirkus vid liv. Nu har filmen chans till pris på Tempofestivalen.

"Den sista cirkusprinsessan" handlar om en av Sveriges äldsta cirkusfamiljer – Cirkus Rhodin – som i dag drivs av tre kvinnor. Men cirkusen som konstform har inte samma status som den hade förr och fler och fler cirkusar lägger ner. Tillhör Simona Danailova Rhodin den sista generationen som får uppleva livet som cirkusartist?

– Det är något slags diskbänksrealism. Jag har följt deras vardag och deras kamp. De jobbar ju med något som är en livsstil och känner att de inte kan något annat. Jag kan känna igen mig i det där som kulturarbetare själv, säger dokumentärfilmsdebutanten och regissören Åsa Sjöström.

Hon har arbetat som stillbildsfotograf sedan 2003 för bland andra Dagens Nyheter och Sydsvenskan. Hon kom först i kontakt med familjen Rhodin under ett uppdrag för Sydsvenskan år 2012.

– Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som hade det väldigt tufft men samtidigt var otroligt stolta. Det är ett slags resande matriarkat som åker runt i Sverige och försöker få livet att gå runt, berättar hon.

Slitsam inspelning

Åsa Sjöström kunde inte glömma cirkusen och huvudpersonerna Diana Rhodin, Irena Ikonomova Rhodin och deras dotter Simona Danailova Rhodin. Två år senare påbörjade hon arbetet med sin första dokumentärfilm.

– De var försiktigt positiva. De känner sig också hotade av omvärlden och av att cirkusar lägger ner. De tyckte att det kändes viktigt att någon ville se dem och ge dem en röst, säger hon.

Åsa Sjöström började filma cirkusen på lediga stunder 2015. Det var slitsamt och hon sov oftast i sin bil när hon följde cirkussällskapet. 2016 och 2017 tog hon en paus för att hitta finansiering – ett år senare hade hon råd att hyra en husbil och då filmade hon resten.

Flerfaldigt nominerad

Nu ger slitet resultat. Under Tempo dokumentärfestival i Stockholm visas filmen två gånger och den är nominerad till Tempo Documentary Award. Filmen var också nominerad till pris på Göteborgs filmfestival tidigare i år.

– Det känns helt overkligt. Jag trodde inte att så många skulle vara intresserade av filmen som det faktiskt har varit. Det är många som jobbar med film i hela sina liv och aldrig blir nominerade så det här är jättekul, säger hon.

Åsa Sjöström har redan börjat planera för nästa filmprojekt. Hon är tydlig med att hon inte kommer att sluta fotografera. Men hon har hittat en kärlek till filmandet som hon tycker skapar en rättvis bild av det hon vill dokumentera.

– Det känns naturligt att ge dem en röst istället för att jag ska skriva om dem. För jag tycker ibland att jag inte kan göra folk rättvisa. Det känns bra att de får prata med sina egna röster, konstaterar hon.