Vi är alla tacos - och sorgliga
Bikt! Jag har inte sett färdigt vare sig ”12 years a slave” eller ”Dallas buyers club”.
Orkar inte dåliga slut. Vill inte bli ledsen. Är en mes. Och en kulturfiende. Som du.
Obs, jag spoilar inte här, jag vet inte hur vare sig slaveri- eller aidsdramat slutar.
Kanske händer något vidunderligt med Chiwetel Ejiofor i ”12 years a slave”, förutom att den blev bästa film vid Oscarsgalan. Kanske slutade det finfint för Matthew McConaughey, förutom att han fick en Oscar för bästa skådespelare.
Men det låg inte riktigt i luften.
Jag har lärt mig av tidigare misstag.
Faktiskt, jag hade nog inte sett färdigt Clint Eastwoods mästerliga”Million dollar baby” om jag vetat att jag skulle få en ångestattack. Så billigt! Det blir inte stor konst bara för att slutet vänder hela storyn till tragedi!
Men, kanske blir det stor konst. I så fall: Fuck art, let’s dance. Hollywood ska vara Hollywood - drömfabriken, kyssar i slutet, verklighetsflykt, lagom drama, lagom.
Aj. Ont gör det. Att bära denna plattma irriterar mig.
Men vad göra? Psyket mitt är tydligen för klent för deppiga slut.
När jag såg om ”Drive” med Ryan Gosling blev jag tokig för att jag hade förträngt slutet; därmed fick jag gå igenom samma trauma en gång till. Samma sak med De Niro och Pacino i ”Heat” - fortsätt kör, idiot, kör, sväng inte av!
Apropå köra: ”Thelma & Louise” var värda ett bättre öde …
Det finns hundra exempel till, alla lika plågsamma. Konstnärlig höjd hjälper inte. Deppigt är deppigt. Hollywoodfilm ska bjuda på kyssar, annars tittar jag på konstfilm av, säg, Michael Haneke.
Jo. Jag såg en gång, frivilligt, Hanekes genomvidriga ”Funny games”, trots att jag visste. Det bör ha berott på ett djupt självhat och plötsligt uppblossad masochism - och mycket riktigt var jag förbannad i en vecka efteråt. En mer deprimerande film går inte att göra: Spekulation i ondska filmat som realism med ett kvasibudskap om att medelklassen lever på nåder. Avskyr!
Jag klarar inte skräckfilm heller, inte ens skämtvarianter som ”Scream”. Att vilja bli rädd av film är bara en galnings idé om underhållning.
Men tragik? Tragik hör hemma i underhållning. Jag vet. Ändå vill jag inte. För tragik finns nyheter och livet.
Denna enfaldiga syn på konst stör mig. Det vore ju direkt sinnessjukt om ”12 years a slave” slutade på något annat vis än utan nåd. Slaveri saknar nåd. Liksom aids saknar nåd. Jag vet allt detta. Ändå.
Vill. Inte. Se.
Mest störande är att jag inte är unik, tvärtom. ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret” med Robert Gustafsson har setts av 1,5 miljoner svenskar. Övriga biotoppen domineras i vanlig ordning av vänliga thrillers som ”American hustle” (som jag givetvis älskar), barnfilmer och komedier. Samma sak med hyrtoppen som är byst med svenska mysdeckare och lätta filmer med mycket färg i som vi äter ihop med tacos.
Det är sorgligt. Vi är sorgliga. Vi är gött. Vi är tacos. Du är tacos.
Som tacosbåtar mot strömmen kämpar vi framåt.
Veckans ...
BABE. Jan Guillou. Älskar att även mäster ibland känner att han inte har något att tillföra samhällsdebatten och i stället skriver en rolig text om en penna - ja en penna! Läs rolig text i gårdagens Aftis.
HILLBILLY. Jill Johnson. ”Jills veranda” på SVT är redan svårartat saknat. Genreöverskridande serie där kön, klass och etnicitet korsas med popmusik. Den kommer vinna Kristallen, frågan är i vilken kategori. Kolla in på SVT Play. Mest handlar den om countrymusik.
HYRFILM. ”Gravity”, Sandra Bullock, George Clooney. Sju Oscars, det var lite väl mycket, men det är en visuellt extremt mäktig 3D-bagatell om Bullocks svårigheter att komma till jorden. Fast på tv blir rymden mindre mäktig.
FILMIS. Moa Gammel, stark i huvudrollen som gangsterfru på jakt efter bytet i Tarik Salehs ”Tommy”, kriminalfilm med konstnärliga ambitioner. Premiär på fredag.
IDÉ. ”Babel”, SVT, har gett uppdraget till en massa författare, som John Ajvide Lindqvist, Susanna Alakoski, Beate Grimsrud och Björn Ranelid, att skriva en text till en nykomponerad låt av Benny Andersson som ska sjungas av Helen Sjöholm. Underbar idé. Vill höra alla versioner. Dessutom borde Björn Ulvaeus skriva ”facit”.
NAMN. Ace Wilder. Alla borde få heta Ace Wilder. Och slippa vinna Melodifestivalen. Grattis Sanna Nielsen. Rätt bra låt vann.
ALBUM. ”No mythologies to follow”, Mø. Dansk 25-åring för oss som älskar Lana Del Reys svävande triphop och som står ut med vanlig refrängpop med gitarr, synthar och blås. Lätt lysande hitpop.