Lustmord & fritt fall

Per Magnusson

Så många får White Lies på Berns i Stockholm

Den brittiska rocken faller lika handlöst som Don Draper.

White Lies är bara ännu ett skräckexempel på det.

För några veckor sedan tog jag trapporna till nedersta våningen av norra Europas trevligaste klädaffär - Dover Street Market i Londons Mayfair. Ur högtalarna strömmade The Smiths. Det slog mig hur oerhört modern musiken fortfarande låter. Hur ”How soon is now?” så perfekt ackompanjerade Visvim-lapptäcken och Comme des Garçons homme plus-plagg.

Ansträngt suicidal

På Berns scen ser jag White Lies från västra London krampaktigt försöka korsa just det groovet med en guttural version av Ian Curtis stämband. Men när kvintetten dundrar på med sina mest livsföraktande Joy Division-pukor och avgrundssyntar i ”E.S.T” låter de blott kitschigt självmordsromantiska. Och där Morrissey på riktigt längtade efter att en atombomb skulle komma och svepa bort staden verkar White Lies-vokalisten Harry McVeigh bara ansträngt suicidal när han besjunger förortstristess i ”Streetlights”.

Förlösande slut

Bandet själva har kallat sin musik för euforisk. Jag tolkar det som ett bevis på väl dold humor. Konserten är lika euforisk som att stirra in i en vägg i 80 minuter. På vägen mot det förlösande slutet lyckas White Lies med konststycket att lustmörda Princes ”I would die 4 u”.

Nu kan bara pålitliga The xx och Blurs efterlängtade comeback rädda England kvar i rockens Premier League.