Då tragedin blev komedi
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2009-12-24
Ricky Gervais gjorde det. Henrik Schyffert likaså. De skapade stor humor genom smärta, ångest och pinsamma tystnader.
Nöjesbladets Markus Larsson skriver om ett årtionde där det blev svårt att skilja på komedi och tragedi.
På 00-talet fick humorn en ny färg.
Fyra nyanser av svart.
Decenniets bästa humorserie fick skratten att frysa till is.
Brittiska originalversionen av ”The office” hade premiär 2001 och blev en långsam succé. När seriens första säsong visades på BBC 2 var den nedläggningshotad på grund av dåliga tittarsiffror.
Ingen hade sett nåt liknande förut. Den omedelbara reaktionen var ett oroligt ”Vad fan...?”.
Den fiktiva låtsasdokumentären om ett kontor från helvetet och dess fruktansvärde chef hade inga förinspelade burkskratt som markerade skämten. ”The office” byggde inte på rappa poänger. Manuset laddades i stället med en nervös och krypande ångest.
David Brent, som spelades av Ricky Gervais, blev snabbt en symbol för alla socialt inkompetenta mellanchefer i världen. Varenda gång som han gör bort sig stannar kameran kvar alldeles för länge. Brents ögon flackar, leendet stelnar och man skrattar. Man har inget annat val. Alternativet vore att gömma ansiktet bakom en kudde och skrika. Eller byta kanal. Eller trycka på ”stop”. Eller bryta ihop.
Det är inget nytt att humor bygger på oro, olycka och ensamhet. Men ”The office” tog konceptet till en helt ny, skoningslös och, paradoxalt nog, mänsklig nivå. Ricky Gervais, som senare utvecklade formeln i den pinsamt underhållande serien ”Extras”, var inte ensam om sin ”feel bad”-humor.
Det senaste årtiondet slutade humorn att flabba och blev en ventil som tolkade omvärlden med lika stort allvar som litteraturens Augustpris-vinnare. Det blev allt svårare att skilja på komedi och tragedi.
Killinggänget lämnade sin unga ironi och började skriva betydligt obehagligare berättelser. Filmen ”Fyra nyanser av brunt” var som ”I manegen med Glenn Killing” där illern Göran ersatts av Lars Norén. Och de avrundande sedan 00-talet genom att sätta upp en pjäs på Dramatens största scen.
Henrik Schyffert skrev föreställningen ”The 90’s – ett försvarstal” och gick från att vara Killinggängets elakaste lagspelare till att bli Sveriges ledande ståuppkomiker. I ”The 90’s” fastnade skratten och började rinna ut från ögonen i stället. Efter showens effektiva vändning var det tyst i lokalen. Man kunde höra hur publiken kämpade för att svälja klumparna i halsen.
I den oförglömliga filmen ”Lost in translation” gick Bill Murray från att vara en snabbkäftad spökjägare till att ge modern livsleda ett uppgivet ansikte. Och den brittiske skådespelaren Hugh Laurie gjorde en liknande klassresa.
Laurie var tidigare mest känd för skruvade och studentspexiga karaktärer – han spelade bland annat en av de största idioterna i Rowan Atkinsons ”Svarte orm”. Men 2004 började han halta fram genom en sjukhuskorridor som tv-historiens mest sarkastiske och människofientlige läkare, Dr Gregory House.
När Laurie spelar huvudrollen i tv-serien ”House” är skämten bokstavligt talat på liv och död. Det är en ny läkare i stan som aldrig skulle ha fått jobb i ”Cityakuten”. Och det är humorn som placerar Dr House mitt i 2000-talet.
Han sätter tonen redan i piltotavsnittets första diagnos:
–?Hon har en hjärntumör, hon kommer att dö, boring.