Stone Roses hittar magin vid Hulingen
Håkan Steen ser fram emot Manchester-bandets återförening
I 17 år har vi längtat efter att någonting som har med The Stone Roses att göra ska vara bra.
Men i veckan tändes ett hopp om att sommarens stora scencomeback faktiskt kan bli åtminstone en liten händelse.
Manchester-bandet The Stone Roses självbetitlade debutalbum var en sån där skiva som alla skulle ha när den dök upp 1989. I Växjö köpte vi den i Uffes skivbutik, för det var enda stället i stan som sålde det nya och hippa.
Bara i Växjö födde plattan minst tre band som köpte paisleyskjortor och började göra drömsk, vindlande popmusik.
I England satte skivan igång hela Madchester-vågen, som förde samman indiepop och klubbkultur på ett sätt som var helt nytt och rejält omvälvande.
The Stone Roses själva irrade dock iväg betänkligt efter sin legendariska konsert inför 30 000 på Spike Island 1990, en händelse som snart döptes till ”Woodstock for the baggy generation” (senare i år kommer en spelfilm om det mytomspunna giget).
Bandet låste in sig i studion och värkte fram musik i en halv evighet. 1994 kom de ut med ”The second coming”, ett bluesrockmurrigt och låtfattigt andra album som de krönte med en lika stillastående konsert på Lollipopfestivalen i Stockholm.
Väldigt lite fanns kvar av det man hade älskat med combon som gjorde ”I wanna be adored” och ”She bangs the drums” på debuten.
Att The Stone Roses sprack året därpå kom inte som en chock. Nästan allting som medlemmarna har gjort sedan dess – från Ian Browns soloalbum till gitarristen John Squires kortlivade The Seahorses – har hjälpt till att grumla det magiska skimret runt 80-talets sista stora popband.
Men plötsligt märker jag att jag trots allt börjar febra över sommarens comebackspelning på Hultsfredsfestivalen.
Rapporterna efter den hemliga klubbpremiären i Cheshire i onsdags kväll, från både fans, journalister och Liam Gallagher, är nämligen så samstämmigt lyriska att jag börjar tro att bandet kanske faktiskt kan ha hittat det igen. Britterna har förvisso ett smått religiöst förhållande till The Stone Roses, men ändå.
Någonting i den kollektiva euforin ger hopp, även om jag kanske inte nödvändigtvis tycker att det där tredje albumet som det snackas om är en god idé.
För det var ju ett tag sedan någon av medlemmarna skrev en minnesvärd låt.
Men ”Waterfall” vid sjön Hulingens strand, lite magi borde det väl kunna gå att krama ur det ögonblicket?
Om inte annat för att det ska svida lite mindre att man missar Tom Petty...