Jag blev fast i ett fängslande fönster
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
PHILADELPHIA
Ännu en nattlig utsikt, från ännu ett hotellrumsfönster.
Det ser ut som det gör överallt.
Och jag tycker det är så vackert.
Den här gången är det Philadelphia som lyser där ute i natten.
Men det skulle lika gärna kunna vara Detroit.
Eller Dallas.
Eller Wichita i Kansas, där vi följde i fotspåren efter den där utstuderat vidrige Dennis Rader som var misstänkt för att ha torterat fler än tio unga kvinnor till döds och nu har erkänt, och efter att ha tvingats läsa om allt den djävulen gjorde mot sina offer är det inte alldeles lätt att stå fast vid sin svenska syn på dödsstraff.
Det ser likadant ut överallt.
Några gamla tidningssidor fladdrar över en öde gata.
Trafikljusen blinkar saktmodigt åt ingen alls.
Parkeringshus gapar tomma under de övergivna kontorsskraporna.
Och i det oändliga landskapet runtom lyser miljoner och åter miljoner lampor.
Jag vet inte varför den vyn är så förhäxande, men jag blir stående i över en timme med starka cigg och svagt kaffe utan koffein bryggt på en sån minibryggare som finns på alla amerikanska hotellrum.
Man ser lampor från de övre våningarna på Park Aveny i Göteborg också, men inte fan stod jag där och blängde hela nätterna.
Det är, tror jag, nåt med alla fängslande miljöer som finns där ute.
Alla historier.
Alla öden som man kan fantisera om när man vet att det är det slitna, ruffiga, hårda South Philadelphia som lyser i fjärran.
Det är "Spanarna på Hill Street" out there. Fast på riktigt. Det är en benhård Edward Bunker-deckare. Fast på riktigt. Det är Johnny Thunders "Chinese rocks". Fast på riktigt.
Och i en sunkig bar sitter två biffiga Irlandsättlingar i trådslitna flanellskjortor och är osams om huruvida det var rätt av Flyers att trada bort Jeremy Roenick för Peter Forsberg.
En butter bartender torkar några glas med en skitig handduk.
Två fläktar vispar förgäves runt i den flottiga värmen.
Ett ensamt fyllo sitter tyst i ett hörn med en ljummen Miller och lyssnar inte alls på den repiga Harold Melvin & The Bluenotes-skivan som rasslar i den gammeldags jukeboxen.
- Roenick är ändå stoltheten i det här laget, muttrar den ene irländare och stjälper i sig det sista av en Guinness.
- Fuck pride, säger den andre och stirrar ner i bardisken, pride only hurts. Forsberg är bäst i världen.
Man tänker alldeles för mycket när man egentligen borde sova men i stället står vid hotellfönster och bara tittar.
Det låter kanske konstigt, men Jennifer Aniston-intervjun i Vanity Fair är riktigt, riktigt stark läsning.
Fan vad man håller på henne nu.
Rolig är hon också, inte minst när hon kommenterar Brad Pitts nya, blonderade framtoning.
-Billy Idol ringde. Han vill ha tillbaka sin look.
Hi hi.
Jag har tjuvlyssnat och kan meddela att raka, enkla, okomplicerade "Bigger bang" faktiskt är den bästa Stones-skivan sedan "Tattoo you".