Till och med kidsen vill se Stones en gång till
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Reportern har pratat med en sjuttonårig tjej som undrar varifrån idolerna i Rolling Stones fått sina sexiga ”moves”.
Mick Jagger tar mikrofonen, bränner av sitt smutsigaste grin och säger:
– Från hennes mamma...
Så nu vet ni det.
Det var inte för att exponera någon nyvunnen politisk korrekthet Rolling Stones höll presskonferens i New York i tisdags.
De är samma gamla sexistiska svin som alltid.
Mycket underhållande.
Och fortfarande gångbart, verkar det som.
Egentligen är det ju bisarrt.
Fyra skrynkliga benrangel i 60-årsåldern annonserar ut några kommande spelningar med ett PR-jippo utanför Juliard Music School – och fem generationer Manhattan-bor blir knäsvaga.
Att vi är några hundra trista journalister i 180-årsåldern som sitter där och dreglar till ”Brown sugar” är väl en sak.
Vi förstår inte bättre.
Men det är kids på plats också.
Tonåringar.
Alldeles intill mig har arrangörerna placerat en hel Juliard-klass och när dom – till synes helt vanliga pojkar och flickor – får se Mick Jagger, 62, blir de...ja, hysteriska.
Hur är det möjligt?
Utanför avspärrningarna, där de vanliga fansen står och trycker, finns ännu märkligare syner.
Jag ser två tjejer som inte kan vara mycket äldre än sjutton. Knappt ens deras föräldrar var alltså födda senast Rolling Stones gjorde ett bra album (well, en liten skarving får ni stå ut med...) och själva borde de aldrig ha hört talas om någon Keith Richards.
Likafullt har de Mick & Keith-T-shirts och den där trademark-tröjan fastsydd på jeansen och när The Human Riff vinkar åt dem börjar de gråta.
Hur är det möjligt?
De svenska överdängare som sedan början av 90-talet predikat att ingen under 30 längre lyssnar på rockmusik har säkert någon bra teori.
Själv ska jag försöka komma på varför den nya låt Stones spelade i solskenet vid Columbus circle lät så bra.
Jag hör till dem som menar att det är 25 år sedan – på ”Tattoo you” – de här herrarna senaste gjorde något riktigt värdefullt, men ”Oh no, not you again” – med osedvanligt franka textföljden ”fucking up my life” – var inte bara snarlik några av mördarna från just den skivan.
Den höll ungefär samma klass också.
Hur är det möjligt?
Om jag inte minns fel beklagade jag mig så sent som i förra veckan över att det aldrig kommer några minnesvärda Hollywood-filmer längre.
Well, några dagar senare såg jag den bästa på flera år:
”Crash”.
Som en uppdaterad, hårdare fusion av ”Short cuts” och ”Grand Canyon”, om någon minns det mästerverket.
Piff och puff – kom tillbaka!
Den fjärde, sanslöst briljanta Seinfeld-säsongen har kommit på dvd och livet kan faktiskt inte vara bättre.
Bortsett från alla legendariska avsnitt rymmer boxen en serie ”bloopers” som är så roliga att jag skrattar sönder ett par vitala organ.