Stipes mummel säger mer än 1 000 Facebook-uppdateringar
Frågan är inte varför R.E.M. lägger av.
Frågan borde snarare formuleras om.
Har inte R.E.M. lagt av för länge sen?
I början av 90-talet blev Nirvana murbräckan som rev väggen mellan indie och mainstream.
De sålde in det smala och konstiga till popcornpublikens fredagsmys.
Men de arbetade inte ensamma.
Nirvana var egentligen inte en början på något nytt. Det var kulmen på den vitala, alternativa och amerikanska college- och garagerockscenen som skramlade med allt större volym och växande popularitet på 80-talet.
Det var många som krattade manegen och mjukade upp kuddarna för Kurt Cobain, däribland R.E.M.
I mars 1991, ett halvår innan Nirvana släppte ”Nevermind”, gav R.E.M. ut skivan ”Out of time”. Den blev en kolossal succé. Inte minst på musikkanalen MTV, som pluggade den vackra och obehagliga videon till singeln ”Losing my religion” dygnet runt.
”Out of time” har sålts i över 16 miljoner exemplar. En hisnande siffra för ett indieband från Athens, Georgia. Och på uppföljaren ”Automatic for the people” från 1992 förstärkte kvartetten sin ställning som ett av världens största rockband.
Precis som Nirvana fick R.E.M. musiken på de största tv- och radiokanalerna att låta lite bättre.
Därför blir det också en smula ironiskt att de bestämmer sig för att sluta samma vecka som 20-årsjubileumet av ”Nevermind” dånar fram i media.
Det var nog aldrig meningen att R.E.M. skulle vara ett arenaband. De verkade obekväma i rollen. De lät alltid bättre i mindre skala, som inspiratörer.
Redan 1996, när gruppen befann sig på toppen av berget och tecknade ett nytt skivkontrakt som var värt drygt 500 miljoner kronor – dåtidens största hittills – kändes deras kommersiella potential överdriven. Och efter 90-talet tynade R.E.M. bort.
Det är nu säkert över tio år sedan som jag brydde mig om ett nytt R.E.M.-album.
Men jag högaktar gärningen och melodierna. Jag lyssnar fortfarande med stor behållning på ”Automatic for the people”, en av 90-talets mest fulländade popskivor.
Och jag håller ofta med Elvis Costellos åsikt om att R.E.M. var som allra mest intressanta när ingen hörde vad Michael Stipe sjöng. Stipes mummel på 80-talet säger fortfarande mer än 1000 Facebook-uppdateringar.
Och kanske kommer en låttitel att leva kvar längre än musiken. 1987 släppte R.E.M. en fantastisk singel vars namn blivit en reklamslogan för alla förändringar, reformer och bokslut som finns, inklusive apokalypsen:
”It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)”*.
*Det här är slutet på världen vi kände (och jag mår bra).