Han kan bli störste dvärgen någonsin
Läs Fredrik Virtanens krönika
Dvärgen slipper äntligen vara freak, narr eller liten man med stor visdom.
Den elake, smarte och kåte The Imp dominerar den ypperliga men röriga våld-, makt- och sexorgien ”Game of thrones”, tv-bolaget HBO:s nya jättesatsning.
Gudarna gav icke Tyrion ”The Imp” Lannister de gåvor som hans syskon Cersei och Jamie fick. The Imp föddes som dvärg.
Ful som stryk var han också. Åtminstone enligt dem som läst George RR Martins ännu oavslutade fantasyromanserie ”Sagan om is och eld”.
Det har inte jag gjort. Smutsiga underkläder, skinnbrynjor, mantlar, troll, strutskägg, avhuggna huvuden, fagra ungmöer, rövknullande barbarer och annat medeltida som doftar lajv, ”Sagan om ringen” och ”World of Warcraft”-fanatiker är vanligtvis för avancerad underhållning för mig. Vid Shakespeare går min gräns.
Men släng in en spännande dvärg och jag är med.
Amerikanska HBO:s nya storserie ”Game of thrones” har just börjat visas på svenska Canal+ (tredje avsnittet sänds på onsdag) och där har vi honom:
The Imp.
Ful som stryk är han väl inte, men elak, hård, kåt och klyftig.
Syster Cersei spelas av tjusiga Lena Heady och bror Jaime av den tvålfagre Nikolaj Coster-Waldau. De fick såväl intelligens som skönhet, The Imp fick hälften och kompenserar starkt. The Imp imponerar.
The Imp spelas naturligtvis av världens mest pretentiöse skådespelardvärg, vegetarianen Peter Dinklage.
I reklamintervjuerna för serien bär han neddragen mössa, kulturskägg och är mycket djup. Och uppenbart stolt. Jag förstår honom.
Inte sedan ”The station agent” (2003) har Dinklage fått en så saftig roll. Vanligtvis spelar han tönt i ”Elf” mot Will Ferrell eller typiskt menlös fantasydvärg med fäbless för alliterationer i ”Narnia”.
”Game of thrones” tar fantasygenren i tv till nya brutalare höjder. ”Som ’Sopranos’ i Midgård”
säger upphovsmännen – och den obligatoriska dvärgen får göra samma råa resa.
I denna komplicerade saga om gott och ont – där det ständigt förefaller oklart vem som är god och vem som är ond men där alla inser att de medverkar i en gravt våldsam mjukporr-tv-serie – dominerar The Imp fullständigt.
Och det är samtidigt den utmärkta
seriens stora brist. Att hålla ordning på alla karaktärer och deras inbördes relation är svårare än att skilja 25 tandpetare åt.
Då är det lysande tydligt med en dryg och dekadent dvärg som ligger med fyra skökor samtidigt, hånar en klanledares oäkta son som bastard och bitchslappar en prins. Och allt detta bara i de första två avsnitten.
The Imp kan bli den störste dvärgen någonsin.