Househjältarna har alltid överraskat, men … que?
Egentligen borde ingen bli förvånad.
Egentligen.
Men för mig är Daft Punks nya album lika överraskande som när Darth Vader en gång vände sig till Luke Skywalker och sa:
”No. I am your father.”
För ett par veckor sedan trillade ett pressutskick ner i mejlkorgen.
Det bestod av en robotmask och ett datum och ett klockslag och adressen till Berwaldhallen i Stockholm och inget mer. Väl där skjutsades journalisterna, en samling åldrade hipsters som vanligtvis brukar pynta backstagebaren på festivalen Way Out West, i stora svarta Mercedes-bilar till en ny okänd adress.
Allt kändes lika hysch-hysch som ett ryskt statsbesök före Gorbatjov.
En av skivbolagsrepresentanterna fnissade till:
– Det här är som den gamla goda tiden.
Han syftade på när skivbolagen verkligen tjänade grova pengar och gjorde vartenda globalt albumsläpp till dionysiska pr-spektakel.
Allt var regisserat enligt en plan som Daft Punk hade skissat upp flera månader tidigare. Den franska houseduon ville till och med göra uppspelningen av sitt kommande album ”Random access memories” till en hemlighetsfull händelse.
Det blev inget av den där uppspelningen i en gammal fabrikslokal vid Friends arena i Solna. Inte för mig. Jag och en kollega på Expressen kunde inte skriva på ett obegripligt kontrakt som dök upp från ingenstans och som, bland annat, gick ut på att ingen fick skriva flaska om musiken före första maj. Inte ens orden ”untz-untz-untz”. Fånerier.
Jag försöker inte hävda att kvällstidningar har större integritet än, säg, P3. Sekretessen och uppståndelsen säger däremot rätt mycket om Daft Punks status just nu.
I skymundan har de, tack vare genren som brukar förkortas edm (electronic dance music), blivit ett av popbranschens största namn. Mycket tack vare att Daft Punk har hållit en låg profil. De har inte släppt ett studioalbum på åtta år och låtit namn som Swedish House Mafia och David Guetta eller sociala medier prata om dem i egenskap av inspiratörer i stället.
I dag marknadsför Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo sig som Pink Floyd eller Led Zeppelin på 70- talet. Kryptiska billboards tornar upp sig över highwaykaoset i Los Angeles och lika mystiska reklamsnuttar dyker upp mitt under Super Bowl månader innan nån kan höra musiken.
Förväntningsbygget verkar löna sig. När singeln ”Get lucky” släpptes blev låten genast den mest spelade på Spotify i världen.
Daft Punk kunde lätt rida på vågen som de själva skapade och göra ett bombastiskt filterhousealbum för massorna. Något som tog vid där ”Around the world/Harder better faster stronger” på liveskivan ”Alive 2007” slutade.
Men när jag slår på skivan på skivbolagets kontor, utan att besvärliga kontrakt står med en laddad k-pist mellan musiken och öronen, möts jag av ett krispigt och proggigt och ohämmat retrofuturistiskt popalbum.
Daft Punk har alltid har varit en popduo med oväntade rockinfluenser, men … que?
Samplingar och effekter är ersatta av studiomusiker. Det är som albumet ”Discovery”, fast framfört av ett liveband. Det är disco som på Chics tid. Det är västkustpop och ett enstaka symfonirocksolo och pulserande Moroder-synthar. Referenser som Beach Boys och Jackson Browne och Supertramp och Phoenix poppar runt som popcorn i skallen. Robotröster snörvlar över hyperslicka arrangemang.
Genom att göra en u-sväng och göra ett album som man tar med sig hem och lyssnar på lyckas Daft Punk få dagens edm, som för det mesta passar bäst i stundens rus och ingen annanstans, att kännas dopad och fattig.
Daft Punk vet att det bästa sättet att möta förväntningarna är att bryta mot dem. På ett teoretiskt plan har de därför mer gemensamt med Bob Dylan än Sebastian Ingrosso.
Och jag erkänner gärna att jag ibland vill ta på mig en pimpad motorcykelhjälm och spela discogitarr i luften till ”Random access memories”.
Så låter Daft Punks nya album
1. ”Give life back to music”
Robotröst drömmer om att musiken ska få livet tillbaka. Discotripp med den formidabla duon Nile Rodgers and Paul Jackson Jr på oemotståndliga gitarrer.
2. ”The game of love”
Här saknar den ledsna robotrösten någon. Porrig discosoul med jazzig orgel som kunde ha spelats av Stevie Wonder.
3. ”Giorgio by Moroder”
Italienska discolegendaren pratar över ett beat om sig själv, sin karriär och sina ambitioner med sin musik i dag. Funkiga jams och bländande synthar utgör basen för en nio minuter lång låt som lever upp till Moroders citat: ”Befria dig från föreställningen om att musik ska vara korrekt och vad som helst kan hända.”
4. ”Within”
Som R2-D2 hade spelat in en låt med Sade 1984.
5. ”Instant crush”
Söt synthpop som bryts av med ett hårdrocksolo. Inte första gången tankarna går till Pet Shop Boys.
6. ”Lose yourself to dance”
Djup disco med utsvängda byxben där gitarrerna och vocoderrösterna och syntharna raggar på varandra. Monoton dynamik.
7. ”Touch”
Kyrka. Gospel. Filmstråkar. Pet Shop Boys ”Introspective”.
8. ”Get lucky”
Singeln med Pharrell Williams är längre och bättre här än på singel.
9. ”Beyond”
Börjar som ett storslaget ledmotiv till en amerikansk tv-serie. Slutar som om ett rymdskepp landat i Jackson Brownes trädgård med havsutsikt.
10. ”Motherboard”
Flummigt jam med skumma vattenljud, smattrande tribalbeats och funky klarinett.
11. ”Fragments of time”
Ultraslickad västkustpop. Hörde jag namnet Supertramp? Eller ligger champagnepop med Phoenix närmare? Eller till och med – Lionel Richie?
12. ”Doin’ it right”
Mässande pop med Beach Boys-liknande vokalharmonier.
13. ”Contact”
Ett suveränt crescendo. Proggressiv popsymfoni med block rockin’ beats.