Han tjänar miljoner på tv-kändisar

Michael Brinkenstierna är managern som har skapat en industri av före detta dokusåpa- stjärnor

”Big Brother”-Linda visar brösten och Naken-Janne gör helikoptern.

Men det är Michael Brinkenstierna som drar in pengarna.

Aftonbladet Söndag har kartlagt managern som skapat en industri av före detta dokusåpastjärnor.

Klockan är 23.24 och det är en vanlig fredagskväll på nattklubben Bond i Halmstad. Tunga parfymer, glödande cigaretter och hög push up-frekvens.

Men så händer det något.

Nackar vrids, odiskreta viskningar i öron och ogenerat stirrande blickar.

Kvällens gäst gör entré.

Linda Rosing, 29, är känd från dokusåpan ”Big Brother” där hundratusentals svenskar såg henne festa och ha sex i ett hus övervakat av Kanal 5:s kameror. Sedan hon röstades ut från programmet i slutet av april, efter 89 dagars isolering från omvärlden, har ingenting varit sig likt.

För ett år sedan hade hon varit helt anonym på Bond. Nu behöver hon bara ta några steg för att bli omsvärmad.

Folk vill veta varför det tog slut med Micke (som Linda träffade i ”Big Brother”-huset och sedan inledde ett förhållande med), ha autografer, fråga hur de ska formulera sin ansökan för att komma med i ”Big Brother”, ta bilder eller bara kramas lite.

– Längre än så går jag inte. Jag pussar ingen. En del vill dansa tryckare också, men det gör jag inte. Ställer jag mig på dansgolvet har jag en hand på baken direkt, säger Linda Rosing innan hon går iväg till en av barerna för att kränga lite öl.

Hon brukar normalt sett tjäna ungefär 5 000 kronor på en sådan här kväll.

I dag blir det ingenting.

– Jag gör det här som promotion för att lansera mig själv och tv-projektet ”Paparazzia” som jag och Meral Tasbas jobbar med, förklarar hon.

Bakom såväl programmet – där svenska kändisar smygfilmas – som utekvällen i Halmstad, står Michael Brinkenstierna, 37.

Han heter egentligen Michael Persson och har ett krogkoncept som är väldigt enkelt. Han ger ”folk vad de vill ha”.

Det kan innebära att ”Robinson”-Robban säljer öl i baren, att Naken-Janne gör helikoptern eller att ”Baren”-Meral magdansar.

Brinkenstierna var först i Sverige med att se de ekonomiska möjligheterna i att en känd person ställer sig bakom baren på ett hak någonstans utanför storstäderna. I mitten på 1980-talet skapade han ”Stars in bars” där artister som Tommy Ekman, Christer Sandelin och Anki Bagger mötte publiken i samband med sina spelningar. Efter hand utvecklades konceptet med kändisar som Johannes Brost och senare skådespelare från såpor.

Men den riktiga boomen kom med dokusåporna.

Martin Melin, som vann första omgången av ”Expedition: Robinson” 1998, skrev kontrakt med Brinkenstierna några dagar före finalen.

– Det var jättemärkligt och rena rockstjärnestuket. Jag var tvungen att ha vakter på de första gigen. Jag fattade ingenting, säger Martin Melin.

Han gjorde, enligt egen uppgift, 23 jobb som han fakturerade 12 500 kronor styck för.

Robban Andersson från ”Expedition: Robinson”, som gjort omkring 100 gästbartenderjobb, är entusiastisk:

– Det är inte helt fel att tjäna en normal veckolön på en kväll. Dessutom får man hur mycket brudar som helst och i 90 procent av fallen gratis sprit.

Men ”Robinson”-Robban och de andra kommer aldrig upp i Martin Melins popularitet.

Enligt Michael Brinkenstierna gjorde han 150 jobb på ett år. Men när Brinkenstierna konfronteras med Melins egna uppgifter om att antalet var 23 ändrar han sig och säger:

– Skriv 50 då. Det var i alla fall många.

Ett uttalande som för övrigt är väldigt typiskt för Michael Brinkenstierna.

Båda vänner och ovänner betonar hans förmåga att prata och prata och prata. Ofta alldeles för mycket.

Som när han under kvällen i Halmstad säger att han har tio lappar i fickan från tjejer som vill komma till hans hotellrum och klä av sig eller att han tävlat i ungdomslandslaget i simning i tio år.

– Det är bullshit. Han hade inte talangen som krävdes men hade nog gärna velat vara med i landslaget, säger Hans Chrunak, före detta förbundskapten.

Sant är däremot att Michael Brinkenstierna mellan 1982 och 1985 tränade simning på Klippans idrottsgymnasium i Skåne där han gick i klass S3B. Han gick under namnet ”Simmarn”.

– Han hade lanserat sig som landslagsmässig simmare men när han kom till skolan var han den ende som inte kunde göra voltvändning. När det var skoltävlingar fick han inte vara med utan gick vid bassängkanten och tog tid, säger en klasskamrat.

Parallellt med gymnasiestudierna började Brinkenstierna knäcka extra som diskjockey. Det var så karriären i nöjesbranschen började. Under en period försökte han sig på en egen artistkarriär och spelade 1990 in en diskoversion av ”Var ska vi sova i natt?”och gav ut albumet ”IQ 183”, som syftar påhans egna uttalanden om sin intelligens.

Men det var som manager Michael Brinkenstierna blev ett känt namn och började tjäna pengar.

Sommaren 1991 skrev han kontrakt med Peter Settman och Fredde Granberg, alias Ronny och Ragge, och följde med ”pök-raggarna” runt om i landet som turnéledare, uppvärmare och diskjockey.

– Jag har fått betalt i alla hänseenden utom ett. Och de pengarna väntar jag fortfarande på. Summan? Det vill jag inte säga, men det är ganska mycket pengar. Vi samarbetade fram till folkparksturnén 1993. Den blev lite för stor, så där tog vi över själva, säger Peter Settman.

En annan artist med samma erfarenheter är Magdalena Graaf. Hon och systern Hannah anlitade Brinkenstierna för att sköta deras promotionsturné 1998 i samband med plattan ”Graaf sisters”.

– Micke är en väldigt driftig människa, men ljuger om allting. Vi blev lurade på massvis av pengar av honom eftersom vi var dumma i huvudet och litade på folk. Jag tycker synd om Micke. När kontraktet gick ut 1999 firade vi med champagne, säger Magdalena Graaf.

När systrarna Graaf åkte omkring för att göra reklam för skivan var det mycket som inte fungerade:

– Skulle vi signera skivor kunde Micke ha sagt till den stackars arrangören att vi skulle sjunga tio sånger eller gå modevisning. Då stod man där med tappad haka. Vi ville ju inte göra någon som gått ut och annonserat besviken. Till slut var vi tvungna att ringa och dubbelkolla allting själva.

Michael Brinkenstierna har en annan version av det som hände:

– Peter Settman ska få sina pengar. Jag har sökt honom många gånger men han har varit väldigt upptagen. När det gäller Graaf så hade de inte varit ett skit utan mig. Inget skivbolag ville ta i dem med tång, men jag låg på och fixade ett kontrakt som de tjänat miljoner på.

Han erkänner sig dock skyldig till en mängd misstag i början av karriären.

– Då var jag för arrogant. För mig var det en lek. Jag betalade inte ut löner, slarvade med skatt och ljög en massa. När jag gick i personlig konkurs 1994 kunde jag inte köpa någonting på kredit. Jag var portad på både banken och snabbköpet.

Men Michael Brinkenstierna kämpade sig tillbaka, och det tackar han sina föräldrar för.

– Utan dem hade jag inte klarat mig. I dag hjälper de mig med bokföringen, ser till att jag betalar ut pengar i tid och inte bränner 100 000 spänn på att åka till New York och festa en helg. Så var det förut. Men den tiden är förbi.

Under en genomsnittlig helg uppger Brinkenstierna att han har 50–60 arrangemang runt om i landet. På sin hemsida www.brinkenstjarna.net finns flera hundra namn på mer eller mindre kända svenskar som han säger sig företräda.

Tv-journalisten Folke Rydén är en av dem:

– Jag har aldrig träffat honom, aldrig pratat med honom, aldrig haft någon kontakt med honom.

Lika frågande är Linda Isacsson på TV4, före detta Fröken Sverige Jessica Olérs, komikern Rachel Molin och ”Farmen”-deltagaren Qristina Ribohn.

– Jag har faktiskt inte koll på vilka som står med på hemsidan. Jag har en kille som hjälper mig med det där, säger Brinkenstierna.

Han talar hellre om sin betydelse för nöjesbranschen i Sverige:

– Jag ger folk vad de vill ha. Med Graaf introducerade jag silikonet i Sverige. Och det är jag jävligt stolt över.

Svenska dokusåpastjärnors vilja att fortsätta vara pseudokändisar efter det att tv-kamerorna slocknat har gjort Michael Brinkenstierna till en rik man.

Exakt hur rik är svårt att veta.

Mellan 1998 och 2002 har han deklarerat för följande antal kronor i inkomst:

0, 0, 30 800, 79 660 och 241 400.

Stämmer det?

Flera dokusåpakändisar som Söndag pratat med bekräftar att de ofta får betalt med svarta pengar. Och det är inget som Michael Brinkenstierna förnekar:

– Hur mycket jag egentligen tjänar kan du inte kolla någonstans. Och jag ska inte hyckla. Visst finns det mycket svarta pengar i restaurangbranschen.

Svart eller vitt spelar ingen roll – hyran ska betalas, säger han och viftar skrattade med en sedelbunt från Linda Rosings mingelkväll på Bond i Halmstad.

Klockan har nu blivit 3.17.

Lokalen har tömts på folk och det ligger cigarettfimpar och krossade glas på golvet.

Bakom köket säger Michael Brinkenstierna och Linda Rosing adjö till ägaren Jarl Peterson.

På väg tillbaka till Scandic hotell stannar de och köper en korv. Linda Rosing fryser, men Michael Brinkenstierna är upprymd:

– Jag kör BMW, har Rolex och bor i en lyxlägenhet i Helsingborg. Varje morgon tittar jag ut över havet, sträcker händerna i luften och tackar Naken-Janne, Linda och de andra.

En karriär full av skandaler

Hyr en såpakändis

Han har skulder på 2,2 miljoner

Arkiv: Michael Brinkenstierna

Andreas Utterström