Lena Nyman på scenen igen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-03
Stjärnan trotsade sjukdomen för att ta emot sitt Cornelis-pris
Gösta Ekman böjer sig fram och kysser Lena Nyman på kinden.
Försiktigt, som om hon kunde gå sönder.
Hon kommer i rullstol, med syrgasslangar i näsan, men det är ändå med ett leende som Lena Nyman, 65, under stående ovationer tar emot årets Cornelisstipendium.
– Tänk att man skulle bli så gammal att man fick uppleva det här, säger hon.
I över en halvtimme står Gösta Ekman oroligt och trampar utanför ingången till Mosebackes terrass på Söder i Stockholm.
Ska hon komma eller inte?
Så kommer äntligen den stora vita färdtjänstbussen, en kvart försenad.
Ledsagad av några vänner har Lena Nyman för några timmar fått lämna sjukhussängen för att ta emot sitt pris – in i det sista har det varit osäkert om hon verkligen skulle orka.
Liten och bräcklig
Men nu är hon här.
Och visst, visst ser hon svårt sjuk ut, det är hon ju också. Så förfärande liten och bräcklig i sin rullstol, så tärd av sjukdom, med syrgasslangar i näsan och ben tunna som tändstickor, så tunna att till och med de fina svarta strumporna säckar.
Men vad gör väl det?
Det är fortfarande samma gamla Lena Nyman – så som vi minns henne.
Det syns i de glittrande ögonen – och hörs i de alltid lika snabba och slagkraftiga replikerna.
Håret är fixat, make up lagd och festblåsan på.
Kroppen må vara skröplig, men humorn – och humöret – är det minsann inget fel på.
Tjugo minuter
Tack och lov.
För första gången på över tre år befann sig Lena Nyman på scen igen i går – och att hon njöt av fulla muggar behövde ingen tvivla på.
I tjugo minuter var hon där igen, på scen, i rampljuset, omgiven av idel vänner, både kända och okända, artister och publik.
Från färdtjänstbussen rullas hon direkt upp på scen. Då är syrgasslangarna borta, men syrgasbehållaren finns hela tiden där, i närheten, nedanför scenen.
Tillsammans lyssnar vi på en de många visor hon sjungit in, en av de allra vackraste; ”Flickan under nymånen” av Bo Bergman, med Bengt Egerbladhs orkester – ett av de många skäl till varför just Lena Nyman får Cornelisstipendiet i år.
Hon får det för allt hon gjort, på scen och på film, framför kameror och mikrofoner, under alla dessa år.
Efteråt är det som om applåderna aldrig vill ta slut och när
alla 1 200 i publiken reser sig, i en stående ovation till den lilla kvinnan i rullstol där framme, ler hon och klappar hon också.
Låtsas svimma
När Silas Bäckström, ordförande i Cornelissällskapet, berättar att hon kommer att få 350 000 kronor – skattade kronor – låtsas Lena Nyman svimma i sin rullstol.
För ett ögonblick ser Silas orolig ut, men det är bara på skoj, som tur är.
– Det känns som att få en liten klapp på axeln av Cornelis när man har röjt nästan klart, säger Lena Nyman.
– Jag är jättejätteglad.
Efter ännu en stående ovation och ett fyrfaldigt leve som ekar över Söder lämnar hon scenen. Gösta Ekman hjälper till – och Tommy Körberg passar på att ge henne inte en, utan två långa kyssar.
Han är inte den enda. Innan färdtjänstbussen lämnar Mosebacke, mindre än en halvtimme efter att den kom, blir det stort pusskalas.
Jonas Gardell, Mark Levengood, Rikard Wolff – alla vill de pussa och krama och hylla Lena Nyman.
Det går att pussas – även med syrgasslangar.
Men när Gösta Ekman erbjuder sig att bära den jättelika blombuketten säger hon ifrån:
– Den håller jag i själv!