Bäst i världen – med ballar av eld
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-23
Kan en 54 år gammal gubbröv vara nåt att ha?
Jo, om det uppträder på Globen och är klätt i ett par kalsonger med följande logotype:
AC/DC.
Vissa säger att rocken dog när Buddy Hollys plan störtade i Iowa, 1959.
Men det är bara skitprat.
Rockmusiken överlevde ett tag till. Sen släppte The Beatles ”Sgt. Pepper’s lonely hearts club band” 1967 och den stora festen som exploderade på vinylsinglar förminskades till konst.
Rock’n’roll blev ett albumformat. Det blev progg och akademiska uppsatser och medelklass. Det gick, som ni redan vet, åt skogen.
Men det har alltid, eller åtminstone så länge jag har levt, funnits ett motgift mot den deprimerande utvecklingen.
Hos ett gäng håriga män från Australien fortsatte partyt som Little Richard sammanfattade med orden ”A-wop-bop-a-loo-ba-a-wop-bam-boom”.
Hos den oemotståndliga nöjesmaskinen AC/DC brinner fortfarande Chuck Berrys gitarrer och Jerry Lee Lewis ballar av eld med oförminskad styrka.
Enda skillnaden är att gruppen försett den råa och mest ursprungliga rockmusiken med stålriff som knäcker testiklar. Och ett par röda djävulshorn, förstås.
AC/DC:s andra konsert på Globen i Stockholm är en nödvändig påminnelse om att rock’n’roll egentligen bara handlar om att pippa, tappa kontrollen och spela luftgitarr medan man sprattlar omkring nere på golvet.
Jag vet att AC/DC har sina bästa år bakom sig. Dagens upplaga kan aldrig mäta sig med det som exempelvis syns på 30 år gamla liveklipp på YouTube.
Men alla invändningar fastnar ändå i halsen när sångaren Brian Johnson svingar sig runt i den överdimensionerade klockan i ”Hells bells”.
Eller när gruppen förvandlar”Let there be rock” till den enda skapelseberättelsen som människan behöver.
Eller när Angus Young strippar och visar sina AC/DC- kalsonger i ”The Jack”. Det känns och ser ut som att Gollum ger Frodo en lapdance i ”Sagan om ringen”.
Och ”Thunderstruck” får mig att räkna dagarna till bandets kommande konsert på Ullevi.
Att få stå och skrika om åska i Göteborg kan verkligen bli sommarens höjdpunkt.
Efter att kanonerna mullrat färdigt och Brian Johnson skrikit sitt sista ”fire” i ”For those about to rock” sladdar publiken hem i snön. Jag lägger framför allt märke till tre lyckliga män i jeans.
De har just sett världens bästa band och brölar fram riffet till ”Highway to hell”.
Det sista jag ser är hur de försvinner runt hörnet i en gemensam duck walk.