Mikael Persbrandt visar upp sin första konstutställning
Uppdaterad 2019-07-29 | Publicerad 2016-06-06
”Jag vet att jag sticker ut hakan”
KARLSTAD. Skådespelaren Mikael Persbrandt, 52, känner alla till.
Nu gör konstnären Mikael Persbrandt entré, med en utställning i Lars Lerins konsthall.
– Jag vet att jag sticker ut hakan för Vem fan vill se honom börja måla också?. Men det måste jag skita i, för det är en så jävla lustfylld process för mig, säger han till Nöjesbladet.
På tisdag är det vernissage.
Men media har redan fått förhandstitta på de närmare 30 oljemålningar som ställs ut i Sandgrund Lars Lerin Konsthall.
Mikael Persbrandt anländer till pressträffen med ett 40 minuter försenat SJ-tåg från Stockholm.
– Hur gör vi det här, då? Det här är min debut i konstvärlden, jag vet ingenting, säger han han ödmjukt, och ställer sedan upp på intervju efter intervju.
Det konstiga är inte att Persbrandt har en konstutställning. Det konstiga är snarare att den har dröjt så länge.
– Mamma stod alltid med oljemålningar i köket i en tvåa eller trea på Sångvägen i ”Jakan” (stockholmsförorten Jakobsberg). Och hon har varit bildlärare hela sitt liv, så jag växte upp med oljefärger och terpentindoften.
Hade femma
Vad hade du för betyg i teckning?
Han håller upp fem fingrar och ler.
– Ja, jag hade faktiskt femma. Om jag har talang vet jag inte. Talang tycker jag är lust och vilja att berätta. Det finns folk som lägger ned energi på att måla av ett ägg i en stekpanna så att det verkligen liknar ett foto av ett ägg i en stekpanna. Jag är mer intresserad av hur ägget mår.
Persbrandt kom som ung sånär in på konsthögskolan Mejan, han sprack på fjärde hängningen, han ombads komma tillbaka nästa år – men då hade han redan hamnat i Ingmar Bergman-uppsättningen ”Kung Lear” på Dramaten.
Hade du kommit in, hade det kanske varken blivit Gunvald Larsson eller Guldbaggar i så fall, eller?
– Nä, då hade det nog aldrig blivit skådespeleri. Det hade kanske blivit en helt annan umgängeskrets. Eller samma-samma. Det är spännande i alla fall att tänka på.
– Och det hade väl inte kommit lika mycket pressfolk på min utställning…
Efter att ha gjort tre filmer utomlands i fjol, har Persbrandt haft det lugnare i år. Han gjorde om en del av sitt hus till ateljé och återupptäckte hur roligt det var att måla.
– Nu ska jag inte dissa skådespeleri, för jag älskar det också, men det är längre från skapandets kärna. Det är ett manus och en regissör och med film är det ännu mer med klippning och musikval och man själv är så långt från slutmålet. Här är det några burkar färg och jag. Det är en sådan fröjd.
– Man kommer till ateljén och slitar av sig jackan och sedan kan man stå där i fem, sex, sju, åtta timmar. Det enda jobbiga är de gånger man står där med en tom duk.
Livet inspirerar
Vad inspirerar dig?
– Livet. Det räcker så bra. Varför gå över bäcken efter vatten?
Han berättar utförligt om några av tavlorna. En som föreställer flickvännen Sanna Lundell. En annan hur det kunde se ut på herrmuggen på krogen Riche på 1980-talet. En som föreställer ”morsan och jag, inte jag och någon älskarinna”. En annan som föreställer honom och några kompisar i 18-årsåldern.
– Jag har inga foton från den perioden.
Han pratar om flera av tavlorna som en slags biogafi. Om det förgångna. Om hur de skildrar själens alla skrymslen. Om hans inre rum, men också alla rummen i höghuset där han växte upp. Plötsligt säger han:
– Ska man prata så här mycket om tavlorna?
– Precis nu kom jag på en idé för nästa utställning. Alla mina grannar i höghuset. Som lite Hitchcock – ”Fönstret åt gården”.
Vad har du annars på gång närmast?
– Möjligvis någon liten film utomlands i sommar, sedan ska jag lära mig Shakespeares ”Macbeth”, det är premiär på Maximteatern 19 oktober. Så småningom ska jag filma mer med Guy Ritchie i andra delen av ”King Arthur”, jag vet inte om det blir på den här sidan året.
”Mäktig historia”
Är inte David Beckham med där också?
– Får jag bekräfta sådant utan att bli stämd av filmbolaget? Jo, han var där samma dag som jag var i studion, han hade filmat före mig, men jag hade alla scener med Charlie Hunnam och Jude Law. Det blir en mäktig historia.
Tror du Beckham agerar lika bra som han slår frisparkar?
– Jag hoppas att han liksom jag inbillar sig att han har många strängar på lyran.
Varför har du utställningen just i Lars Lerins konsthall?
– Han bjöd hit mig på lunch när han ville prata om min medverkan i sitt tv-program. Jag berättade att jag hade tagit upp målandet och då erbjöd han mig det här rummet. Då tog vi ett ”produktionsbeslut”.
– Sedan får man väl se om man tar det till Stockholm och blir mobbad av det konstnärliga etablissemanget (skratt).