Jag längtar lika ivrigt som en pyroman till Valborg
Läs Per Bjurmans krönika
NEW YORK. Det är så öde på Manhattan under thanksgiving att jag för några ögonblick känner mig som Will Smith i ”I am legend”.
Men jag tycker ändå att jag har mycket att vara tacksam över.
Som att Filip och Fredrik ska göra Lasse Holmqvist-show här i stan.
Jag blir lika paff varje gång thanksgiving utbryter i USA och hela Manhattan plötsligt töms på liv.
För så är det.
Medan bara vi kristna firar jul – vi och vi förresten; jag är ungefär lika religiös som Lasse Kongo men firar ju jul så det får väl passera – tar precis alla ledigt den här teologiskt neutrala helgdagen och en stad som övriga 364 dagar om året fullständigt vrålar av aktivitet ligger i ett slag helt öde.
Jag går ut och ställer mig i hörnet av andra och 38:e och ser ingenting. Inte en människa, inte en bil, inte ens en råtta.
Det är precis som i ”I am legend” – minus lejonen då.
Funderar ett tag på om jag ska åka ner till South Street Seaport och slå golfbollar från krigsfartygen jag också, men där bor ju de där oförskämt stridslystna zombisarna Will Smith har såna bekymmer med, så jag tar i stället en promenad i kvarteret och funderar, dagen till ära, över sånt jag är tacksam för.
Det är en del. Först och främst såklart allt viktigt. Familj, vänner, jobb och att Brage klarade sig kvar i ettan.
Men jag är en banal typ och finner barnslig glädje också i mer världsliga ting. Som
den panerade laxen med pepparrotssås de serverade på Elaine’s förra helgen. Som sista
”Entourage”. Som ryske hockeykonstnären Nikolai Zherdevs handleder. Som den alldeles suveräna William Eggleston-utställningen på Whitney Museum. Som Sundholms upphetsade utläggningar om hur lysande Mickey Rourke är i ”The Wrestler”. Som Lennart Perssons hemsida. Som att det går ett tåg till Boston den här helgen. Som semesterstänkaren på Aquavit mitt på blanka eftermiddagen.
Mindre tacksamhet känner jag när jag under samma promenad upptäcker att de lokala hälsovårdsmyndigheterna stängt ett café jag frekventerat i flera år – av hygieniska skäl.
Kvack, liksom.
Men jag förtränger den något obehagliga nyheten genom att tänka på Filip & Fredriks New York-show i stället.
Inte sedan Lasse Holmqvist – den skånska godmodighetens eget 70-talssvar på Hammar och Wikingsson – har någon försökt sig på något så grandiost som svensk liveshow från USA och jag ser fram emot hela spektaklet med samma iver som pyromanen ser fram emot Valborg.