Filmklassikern som förändrade mitt liv

Aftonbladet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-05-18

Markus Larsson om sin syn på nöjesvärlden – varje söndag

helskärm

Kommer aldrig över ”Mississippi brinner”.

Efteråt såg jag på världen med, bokstavligt talat, nya glas­ögon.

Växte upp i överflöd och trygghet.

I mitt hemkvarter i Kiruna, där arbetarklassen tack vare socialdemokratiska reformer och LKAB kunde avancera till medelklass, hände inget särskilt alls. Grannarna tävlade mest om vem som skottade garageuppfarten bäst. De slipade kanterna på sina snödrivor till perfektion. Vissa verkade använda tumstock.

Faran fick man söka på egen hand. Musik, böcker och filmer blev ett fönster mot världen. Utan dem hade hjärnan blivit otäckt insnöad.

Och det finns alltid ett före och ett efter, ett verk som suddar ut ens oskuldsfulla föreställningar och skapar nya perspektiv.

Jag minns knappt vad jag lyss­nade på, läste och såg före ”Mississippi brinner”. Men filmen har i princip influerat allt jag lyssnat på, läst och sett efteråt.

Som tolvåring var det svårt att ta in våldet, ilskan och desperationen som brinner i rutan. Regissören Alan Parker låter en svavelosande, hårt vinklad och brutal vrede attackera tittarnas näthinnor och öron.

”Mississippi brinner” är löst baserad på ett verkligt mordfall i amerikanska Södern, där tre svarta medborgarrättsaktivister mördades i Mississippi 1964. I centrum står FBI-agenterna Rupert Andersson och Alan Ward, ett omaka par med olika arbetsmetoder spelade av Gene Hackman och Willem Dafoe.

Dafoe är den rättrådiga strebern och paragrafryttaren som tvingas skita ner sina välstrukna kostymbyxor i träskgyttja. Hackman är en lös kanon som låter ändamålen helga medlen, med kavajen slarvigt slängd över axeln. Tillsammans för­söker de hitta mördarna i ett samhälle som förgiftas av rasism, Ku Klux Klan och korrupta lokalpoliser.

I en famös recension i magasinet Time anklagades Alan Parker för att lyncha sanningen. Kritik har också riktats mot att de afroamerikanska invånarna i filmen skildras som för passiva. Parker försvarade sig med att han gjort fiktion och inte en dokumentär.

Men budskapet att bekämpa enfaldiga fördomar och rasism går inte att diskutera.

Scenerna och bilderna går inte att blunda för. Har brinnande kors någonsin varit mer hotfulla än i filmens Oscarsbelönade foto?

När Hackman till slut ger igen, använder nävar och rakblad och misshandlar en av rasisterna i en frisörsalong, väcks tittarens hämndlystnad. Samtidigt hänger den rättrådiga men tveksamma moralen kvar som en stor ekande tomhet under eftertexterna.

Är det detta som krävs?

Vissa tar med sig idolbilder till frisören. När jag behövde nya glasögon tog jag med ett foto­grafi på FBI-agenten Alan Ward till optikern.

”Mississippi brinner” var en av filmerna som mina lärare visade på högstadiet. I min skola var antirasismen så självklar att den var schemalagd.

Jag är fortfarande övertygad om att de flesta som ser ”Mississippi brinner” vänder ryggen åt SD.