Josefin Nilssons ord i rätten: ”Jag vet inte vem du är”
Kerstin Weigl bevakade rättegången mot ex-pojkvännen
Jag minns att hon hade färgat håret mörkt inför rättegången.
I min artikel var hon “filmstjärnan”.
Det skulle gå tjugo år innan jag kunde skriva ut hennes namn: Josefin Nilsson.
Jag har starka minnesbilder från den där dagen för drygt tjugo år sedan i Stockholms tingsrätts sal nio, tisdagen den 8 september. Jag vet att Josefin Nilsson kastade skygga blickar mot journalisterna.
Hon var rädd för att fastna på bild och bli igenkänd, och mycket modig eftersom hon talade direkt till mannen som hade gjort henne illa. Det hade jag aldrig varit med om tidigare i en rättssal.
Hon grät nästan utan uppehåll men hon såg rakt på honom. Nu läser jag om min artikel, kan höra hennes röst, som inte bar någon vrede:
– Varför var du elak mot mig?
– Du har demoniska sidor. Det vet du. När du blir arg är det som att se döden i ögonen.
– Men jag tycker om dina goda sidor. Det är det som är så hemskt. Jag vet inte vem du är.
– Det är en sorg att det ska bli så hemskt mellan två människor som tyckt om varandra.
Josefin Nilsson satt till vänster i rättssalen, klädd i svart kavaj och byxor och höll händerna knäppta runt huvudet, ”som för att hålla det samman”, skrev jag.
Just det minns jag inte.
Men jag kommer ihåg att den åtalade kom för sent, han hade försovit sig. I mitt minne var han bekväm, avspänd, vagt bekymrad: han såg på sin förra flickvän som man betraktar ett besvärligt barn.
I hans version handlade allt vi hade hört i tingsrätten om ”fyllesvammel” och hans ”häftiga temperament” men – tillstod han – han ”kan behöva en tankeställare om hur jag behandlar människor”. Han ursäktade sig: ”Du, förlåt mig”. Hon svarade inte.
Josefin Nilsson ville absolut inte tala öppet om våldet då. När hon dog hade hon börjat skriva en bok för att hon ville berätta vad misshandeln hade gjort med henne, en MeToo-insats innan rörelsen var påtänkt.
En MeToo-insats innan rörelsen var påtänkt
Nu finns en dokumentär om henne som starkt engagerar människor. Dramaturgin är given, med en vacker bruten kvinna som dog och en dömd gärningsman som är verksam på Dramaten, sådant går sannerligen att bygga lynchstämningar på men många – faktiskt – reflekterar allvarligt över vad som måste göras härnäst åt det globala enorma folkhälsoproblemet med mäns våld mot kvinnor.
Det jag vill tänka på är kraften i en människas berättelse, särskilt från någon vi tror oss känna. Magdalena Graaf skrev starkt boken ”Det ska bli ett sant nöje att döda dig” om ett ungdomsäktenskap med allvarligt våld.
Det behövs hur många berättelser som helst om kvinnor som slutar skämmas över något de inte gjort, och en av dem hette Josefin Nilsson.