Riley Keough lyser som självaste morfar Elvis
Per Bjurman: ”Daisy Jones & The Six” är den bästa fiktionen om rockmusik sedan ”Almost famous”
NEW YORK. Inte sedan ”Almost famous” har det gjorts mer kittlande fiktion om rockmusik än i ”Daisy Jones & The Six”.
Och till skillnad från Stillwater i Cameron Crowe-filmen är hittepå-bandet i denna Amazon-serie bra på riktigt.
Men så står också Riley Keough i blickfånget – och lyser som självaste morfar Elvis.
Den beskrivningen, att Riley Keoughs Daisy Jones står i blickfånget, hade inte Sam Claflins Billy Dunne gillat. Rivaliteten, svartsjukan och den ofrivilliga åtrån som präglar den komplicerade relation dessa bandets två frontfigurer och huvudsakliga låtskrivare utvecklar så fort de möts är vid sidan av musiken och rekonstruktionen av 70-talets Los Angeles själva fundamentet i sagan om Daisy Jones & The Six.
Men han får ursäkta – eller skulle ha fått om han funnits på riktigt. Keough är alldeles magnetisk, både som skådespelerska och sångerska. Och med de generna får väl det ses som självklart. Hon råkar nämligen vara dotter till nyligen bortgångna Lisa-Marie Presley – och sålunda Elvis barnbarn. Jag menar…wow!
Hela serien har varit lysande och jag säger ”har”, för i USA portionerar Amazon ut en bunt avsnitt varje fredag och den här spalten behövde skrivas innan veckans avslutande paket, så vem vet – den förment dramatiska upplösning det krattats för ända sedan öppningsscenen kanske floppade på samma sätt som alla tafatta försök i den här specialgenren brukar göra.
Men de första åtta avsnitten tvivlar jag inte att utse till bästa fiktionen om rockmusik sedan ”Almost famous” – och det är förstås ingen slumpmässig jämförelse. Den älskvärda Cameron Crowe-filmen och ”Daisy Jones & The Six” utspelas under samma rockhistoriska glansperiod – och tidsandan är lika omsorgsfullt återgiven, lika detaljrik och träffsäker.
Den stora skillnaden består i att Stillwater, bandet Crowe fantiserade ihop, var ett slag risig Allman Brothers-imitation, med Jason Lee som fånig sångare, medan Daisy Jones & The Six faktiskt framför högklassiga Fleetwood Mac-pastischer och gör det helt trovärdigt. Hiten ”Look at us now” är en hit på riktigt.
Det otroliga med det är, som Kjell Häglund förklarat i förnämliga nyhetsbrevet TV-dags, att skådespelarna ursprungligen knappt kunde hantera några instrument och inget visste om södra Kaliforniens rockscen på 70-talet – men lärde sig under produktionens gång och spelar och sjunger allt i serien.
Det hade imponerat till och med på huvudrollsinnehavarens morfar.
ORSAKER TILL EXTAS
Luke Elliot – Let am’ all talk (Singel)
– Världens bästa norsk-amerikan gör det igen. Utsökt singel.
Yellowjackets (Showtime-serie)
– Egentligen vill jag inte titta, jag blir för rädd, men bra är det.
Anders Karlsen & Miguel Guerrero – Satan från Borlänge (Biografi)
– Min gissning är att man inte, som jag, behöver ha vuxit upp i fruktan för Anders för att bli tagen av detta skakande dokument.