Värmen till uträknade college-elever slår allt
Markus Larsson hyllar tv-serien ”Last chance u: basketball”
”Familj på tre.”
”1,2,3...”
”Familj.”
Mitt under matchen måste Deshaun Highler springa ut till omklädningsrummet och spy.
Det ser ut som att lagkaptenen i East Los Angeles College hostar upp blod.
Favorittippade junior college-laget ELAC Huskies ligger under mot ett sämre lag i slutspelet. Även på den här nivån är amerikansk sport skoningslös. Lagen har en chans i slutspelet. En ynka förlust och Huskies är borta.
Släpp in mig igen, coach
Då spelar det ingen roll att de är skolans bästa lag någonsin. Det spelar ingen roll att de hittills har vunnit 28 matcher och förlorat en.
Highler är utmattad. Han torkar sig om munnen, sköljer ansiktet och rusar tillbaka. Aldrig att han ger upp nu. Ja, han är ok. Nej, det är ingen fara. Släpp in mig igen, coach.
En stor behållning med realityserien ”Last chance u: basketball” på Netflix är hur nära tittaren kommer matcherna. Intensiteten, svetten, frustrationerna, jublet, trycket, tvivlet och euforin klistrar sig fast mot kroppen som spelarnas genomdränkta matchtröjor. Du är där, på planen och på bänken, mitt i det desperata infernot.
Men det är inte bara dramatiken som gör ”Last chance u: basketball” till en av de bästa sport- och realityserierna på minst ett decennium. Det är inte den overkliga tillgången som kamerateamen har till spelarna och coacherna under matcherna, efter matcherna, i omklädningsrummen, hemma och i skolan. Det är inte ens de raka och öppenhjärtiga intervjuerna med ungdomar som inte har lärt sig att censurera sina åsikter och känslor för att vårda ett eventuellt varumärke.
Det är hur huvudcoachen John Mosley och den assisterande tränaren, rullstolsburna Kenneth Hunter, pratar om eleverna.
Junior college, eller community college, är svårt att översätta till svenska. Det går i alla fall ut på att fånga upp talanger som inte kan söka vidare till fina universitetsutbildningar. Många är fattiga, många har fängelsedomar på sig, många har inga föräldrar, många kämpar med sina betyg och studier.
Hetlevrade John Mosley skulle kunna bära en egen tv-serie. Han jobbar deltid som pastor och tränar med en helig övertygelse och svavelosande vrede. När den ibland väldigt tuffa kärleken inte räcker rullar Kenneth Hunter lugnt fram och pratar med låg röst.
En spelare kan sluta tro på sig själv. Han kan sluta tro på sitt lag. Men Kenneth vägrar att sluta tro på dem. Nej, sir. Vem ska annars göra det?
Filosofin låter så självklar, men serien har en värme som nästan helt och hållet saknas på ledarsidor om brott och straff samt i skoldebatter där piskan har blivit viktigare än empati.
Slåss för sina liv och en framtid
Som John Mosley säger mot slutet av serien:
”För många afroamerikanska unga män är vår skola sista chansen. Ute i samhället ser de bara en värsting i hoodie och upptäcker aldrig diamanterna inuti.”
I matchen där Deshaun Highler spyr är insatserna olika. John Mosley är tre matcher ifrån att äntligen vinna ett distriktsmästerskap och bli något annat än ännu en collegetränare i mängden. Eleverna slåss för sina liv och en framtid, för att öka chansen att få ett stipendium till en finare skola med ett division ett-lag och för att ha råd att plugga vidare.
Går knappt att titta på
Ingen bryr sig om att coronaviruset har kommit till USA. Ingen har längre sina egna öden i sina händer. Ligorna ställs in, en efter en. Det är ingen spoiler. Det var ett faktum i mars 2020.
En av scenerna i omklädningsrummet går knappt att titta på. Inför varje match avslutar Mosley eller Deshaun Highley sina peptalks med att förena nävarna i en kort ramsa om att de är en familj.
Sista gången som Deshaun säger den bär inte rösten. Han vänder bort blicken när han tar farväl av sina lagkamrater.
Familj på tre. 1,2,3. Familj.
Ens hjärta säckar ihop och orkar, precis som spelarna, inte ens knyta skorna.
