Flinck: ”Folk tror fortfarande att jag ligger i rännstenen”

Känner sig förföljd av missbruksryktet

Andreas Hansson

Han har varit fräsch länge, säger han.

Men Thorsten Flinck menar att ryktet som missbrukare gör att han aldrig kommer in på en teater igen.

– Folk tror fortfarande att jag ligger i rännstenen med kanyl i armvecket, säger han i ”Vänligen Lars Lerin”.

I kvällens ”Vänligen Lars Lerin” berättar skådespelaren Thorsten Flinck, 55, hur en pennalistisk attack från demonregissören Ingmar Bergman gjorde att han fastnade i morfinberoende, från att tidigare ha varit renlevnadsmänniska och på sin höjd druckit mellanöl.

– Han växte mentalt genom att vara elak mot andra. I en samling efter ”Misantropen” kom en slakt som heter duga, inför alla. Han gick på: ”den här föreställningen är irreparabel och det är en människas fel: svinet som sitter här. Han är så jävla ful att jag fick min regiassistent att hämta en hink att vomera i ” och pekade på mig. I en timma gick han på, säger Flinck i programmet.

”Kommer aldrig in på en teater”

Om han då blev euforisk av morfin ger det honom numera dödsångest om det skulle komma in i blodet, säger han i programmet. Numera är det inte svårt att hålla sig borta, säger han. Men ryktet som missbrukare är svårt att tvätta bort.

– Jag tror aldrig jag kommer in på en teater igen. Jag har varit fräsch nu lång tid, folk tror fortfarande att jag ligger i rännstenen med kanyl i armvecket så det tror jag aldrig kommer hända, säger han i ”Vänligen Lars Lerin”.

”Ville inte att barnen skulle se mig”

Missbruket har också gjort relationen till familjen och de numera vuxna barnen bitvis ansträngt.

– Jag är i grunden en bra pappa, men när jag och Annika (Jankell, reds anm) gått skilda vägar träffades vi sporadiskt plus att det kom några år där jag var helt förstörd av missbruk och jag inte ville att de skulle se mig. Jag är mycket ledsen för det. Jag har sagt det till dem, båda vet att jag älskar dem, säger han.

”De svartaste stunderna”

Men han vill se framåt, i teaterrummet blir bristerna och svagheterna en tillgång. Det är det som gör teatern så vacker, säger han.

Men han har inte försonats med sig själv.

– Kanske kommer jag aldrig att göra det. Men jag är såpass snäll mot mig själv att jag faktiskt lever. Hos andra blir svaghet och blottor något vackert, men hos mig själv är det bara vidrigt. I de svartaste stunderna kommer ett drogsug och att man vill förstöra och förgöra för sig själv, men inte för andra. Då är man ute på farlig is. Men det har jag inte varit med om på några år nu, säger han i ”Vänligen Lars Lerin”.

”Vänligen Lars Lerin” sänds i kväll kl 21.00 i SVT1.