Hon tar med oss ut till okänd mark
Nöjesbladets Markus Larsson om sin syn på nöjesvärlden – varje söndag
Vet inte hur det känns att träffas av ett ton blues i fysisk form.
Men det är kanske som att lyssna på Seinabo Sey och mantelrörelserna i ”Pistols at dawn”.
Seinabo Sey var det största som hände ”Allsång på Skansen” i år.
Den första juli sjöng hon ”Younger” och ”Hard time” på Sollidenscenen.
Att Lasse Berghagens ”comeback” fick större rubriker i media säger en del om hur felvinklad samtiden är.
En dag kommer det folkkära tv-programmet på SVT vara tacksamma för att få ha med Seinabo Sey, och inte tvärtom. Redan nu har hennes tre singlar strömmats över 40 miljoner gånger på Spotify.
Det är fler än Magnus Ugglas fem mest spelade låtar tillsammans på samma musiktjänst.
Det är svårt att skriva om Seinabo Sey. Tillsammans med producenten och låtskrivaren Magnus Lidehäll, som bland annat har gjort låtar åt Katy Perry och producerat Veronica Maggio och varit medlem i Maskinen, presenterar hon musik som placerar lyssnaren på okänd mark utan karta, kompass och gps-funktionen i en smartphone.
Alla som försöker visa en svensk artist som gjort liknande popmusik förut får stå och peka rakt ut i luften. Det ser rätt dumt ut.
1999 släppte Moby albumet ”Play” där han programmerade ihop då och nu genom att blanda elektroniska beats med gamla blues- och folksamplingar. Vissa av rösterna, som Vera Halls i ”Natural blues”, spelades in 1937.
Seinabo Sey framkallar samma känsla som Moby, med den skillnaden att hon är 23 år gammal, bor i Stockholm och släpper sitt debutalbum först nästa år. Det är som om en ikonisk bluesdrottning hittat bilen från ”Tillbaka till framtiden”, en ombyggd DeLorean DMC-12, i en hölada i USA och färdats hit från stenkakornas tid.
Första gången jag hörde hennes senaste singel ”Pistols at dawn” var jag panelhöna i Sveriges Radio. Meningen var att jag skulle bedöma tre låtar men Seinabo Sey orsakade en jordbävning. Taket störtade ner.
Efter att ha grävts fram ur rasmassorna kunde jag bara skaka på huvudet, hosta betongdamm och undra: ”Vad hände?”
Det är vanskligt att dra paralleller mellan olika artister. Blir ofta som att jämföra äpplen och traktordäck.
Men känslan av att höra Seinabo Sey påminner om när Håkan Hellström för första gången sjöng om arsenik. Eller när Robyn gjorde comeback 2005. Eller när syskonen i First Aid Kit gjorde en perfekt fläta av sina röster i ”Hard believer”.
Någonting händer här Mr Jones, någonting som inte riktigt har hänt förut.
Nämn en annan svensk artist som, redan på sin tredje singel, hade kunnat sjunga ledmotivet i en James Bond-film.
Du ser. Nu står du och pekar rakt ut i luften igen. Det ser rätt dumt ut.