Jag vill inte känna till handlingen i förväg
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-05-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag vill inte veta.
När jag ser en film ska allt vara nytt och överraskande. Om man får önska.
Det är inte lätt att få det så.
Att se en film ska helst vara som att åka slalom på nysnö.
Tyvärr är det ett hårt jobb att hålla sig okunnig. Jag läser inte recensioner av filmer innan jag sett dem, och just nu sliter jag med att inte titta på alla förhandsartiklar som kommer om nya Matrix. För att kunna se den med så oskuldsfulla ögon som möjligt.
Det är svårare att undvika trailrar när man går på bio. Alldeles för många trailrar berättar alldeles för mycket.
Har du sett en 90-sekunders version av "Hur man blir av med en kille på 10 dagar" behöver du kanske inte se hela långfilmen. Trailern är, milt sagt, begriplig.
Jag försöker inte avslöja för mycket när jag skriver recensioner. Det är en balansgång - det kan vara bökigt att förklara att något är bra eller dåligt utan att gå in på vad som händer.
Men jag vill inte förstöra överraskningar.
Med en film som Almodóvars "Tala med henne" blev det speciella problem. Nu kommer jag att berätta saker som händer sent i filmen, så ni som inte vill få handlingen förstörd kan blunda en stund.
En av huvudpersonerna i "Tala med henne" är en manlig vårdare som sköter om en ung kvinna som ligger i koma. Hans intresse för henne är sjukligt övervakande, och mot slutet av filmen har han sex med den medvetslösa kvinnan. Våldtäkt. Detta leder till att han hamnar i fängelse och att hon blir gravid.
Förlossningen gör att kvinnan vaknar ur flera års koma.
Detta är upplösningen av "Tala med henne". Det är en av de provocerande och tankeväckande vändningarna i filmen. Vårdaren verkar först sympatisk, men begår alltså övergrepp. Som i sin tur leder till att kvinnan vaknar upp.
Att avslöja det i en recension vore att förstöra upplevelsen av filmen för den som vill ledas genom den i Almodóvars takt. Ändå kan det förstås vara värt att resonera kring.
Jag tycker recensioner ska kunna läsas av den som vill se filmen, utan att få den sabbad. Ibland finns det dessutom saker att diskutera med alla som sett filmen. Vi kanske behöver två recensioner, en för dem som inte sett, en annan för dem som sett filmen. Recension version 2.0.
Idealet är att se filmer på festivaler som Cannes. Lyxen att vara första publiken. En av mina största sådana bioupplevelser var "Pulp fiction" i Cannes 1994. Vi visste bara vilka som var med.
Nu drar det i gång nere på Rivieran. I morgon torsdag visas "Matrix reloaded" för de lyckliga som är där.
Jag ska försöka fortsätta veta väldigt lite om den. Inget biobesök blir bättre än när man inte alls vet vad som väntar.
Hemligheter är roligast att upptäcka själv i mörkret.