Ingen rockstjärna har varit stiligare än Willy
NEW YORK. Jaha.
Nu är Minken borta också.
Och plötsligt är världen lite fulare, lite ocoolare och lite mindre romantisk.
Vi hade ju just hört att han hade drabbats av obotlig cancer, så det kom ju inte precis som någon chock.
Men ändå.
Beskedet att också Willy DeVille gått ur tiden, bara 58 år gammal, känns för jävla trist.
Framför allt som han, den coolaste katten i hela New York, aldrig riktigt fick det erkännande han förtjänade.
De eleganta, sinnliga, hopplöst romantiska fusioner av doo wop, blues, rhytm and blues, tejano-rytmer, fransk chanson, pop och så småningom cajun-sväng han laddade sina utsökta skivor med hade egentligen alla förutsättningar att nå en bredare publik. De var aldrig svårtillgängliga, tvärtom. Men det blev alltid fel. Han passade aldrig riktigt in. Och om inte korkade skivbolag misshandlade honom fuckade han själv upp karriären med sin olyckliga fäbless för olagliga kemikalier.
Så synd.
Jag träffade honom ett par gånger, för intervjuer. En oförglömlig gång satt vi en hel kväll på Sheraton i Bryssel, av alla ställen. Han drog då underbara historier om magiska möten med Howlin Wolf och Son House. Lögn, alltihop, det fattade till och med en storögd beundrare som jag. Men än sen? De var lysande och han berättade dem med samma omsorg, samma finess och samma känsla för de små detaljernas betydelse som han klädde sig. Ingen rockstjärna har nånsin varit stiligare än Willy DeVille.
Det vet alla som såg honom under klassiska konserter på Ritz i Stockholm på 80-talet.
Själv var jag för ung då. Jag fick nöja mig med en enda spelning här i New York, på BB King’s för några somrar sedan. Det var väl ärligt talat bara sådär, men han sjöng en vacker ”I broke that promise” och han skällde ut den stökiga fredagskvällspubliken.
Ni ska föreställa new yorkers men uppför er som tyskar på en fucking Oktoberfestival. Skärp er, röt han och spände sin ondaste blick i fyllskallarna.
Det känns ändå som ett fint Minken-minne att ha tycker jag.
* * *
När de spelat Buzzcocks ”Why can’t I touch it” trodde jag det skulle bli lite ordning, men satan vad ”Entourage” trampar luft just nu.
* * *
Nya ”Hung”, däremot, är rätt bra. Trots kristemat ger serien emellertid en väl vänlig bild av Detroit. Sådär förföriskt ser det inte ut, tro mig?…
* * *
38 grader och fuktigt på Manhattan i veckan.
Då är det inte nådigt att vara a fat fuck.
Så nu åker jag på tre veckors semester out west.
Spalten hotar dock att dyka upp här om lördagarna, precis som vanligt.