Det blir en ensam jul i en okänd bar
ORLANDO. En god vän mailar och berättar att han tänkte på mig när han såg ”Up in the air”.
Under en ensam middag i en helt öde hotellrestaurang i ett regnigt Orlando, med Sinatras ”Have yourself a merry little Christmas” på låg volym i högtalarsystemet, förstår jag varför.
Någon kanske minns att jag redan förra veckan hade föraningar om att ”Up in the air” skulle vara en väldigt minnesvärd film.
Nu har jag sett den och varslet är bekräftat.
”Up in the air” kan mycket väl vara den bästa Hollywood-produktion sedan ”Sideways”.
Och det handlar inte bara, som jag föreställde mig i lördags, om att man får se en massa förföriska amerikanska flygplatser.
Den är framförallt fullsprängd av något så ovanligt som övertygande karaktärer; människor man faktiskt tror på, figurer som är mer än schabloner, personligheter med fler nyanser än svart och vitt.
Dessutom är historien – minst lika ovanligt det – särdeles oförutsägbar.
Men som the lonely boy indikerar i sitt mail träffar den måhända aningen för close to home.
George Clooney spelar en man som predikar tesen ”the slower we move, the faster we die” och bara känner sig riktigt levande när han befinner sig on the road.
De få gånger han landar finns?...ingenting. Och då måste han ut igen, för det är bara så ett dylikt ingenting går att förtränga.
När jag sitter i en könlös hotellrestaurang i det december-regniga Orlandos utkanter och sippar på en drajja tvingas jag erkänna att det onekligen finns nåt bekant i den livshållningen.
Jag är helt solo, bortsett från två servitörer som slamrar med några kastruller i ett hörn, och drajjan har alldeles för dåligt bett. I högtalarna berättar Sinatra, på låg volym, att han tycker att jag ska ha en merry little Christmas.
Tack, Francis Albert. Jag ska försöka. Men hur tycker du förutsättningarna verkar, din gamle smörsångare?
Värst av allt, dock:
Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Om en ande plötsligt steg ur den nyöppnade Pinot-flaskan och erbjöd mig att byta den ensamma hotellbarspatetiken mot en ”riktig” livssituation back home skulle jag utan ett ögonblicks tvekan avböja (och måhända be om några extra bonuspoäng i? stället?...)
Det är så här mitt liv ska vara.
Och julen?
Då flyger jag till Chicago, hyr en bil, kör ut i the heartland och sätter mig i nån okänd bar i Nebraska, tänkte jag.
Ju långsammare vi lever, desto fortare dör vi, var det inte så?