De har fuckat upp sin grundformel
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-28
LONDON. Intresset kring U2 är stort.
Så stort att journalister från hela Europa reser till ett vitt galleri i London för att smyglyssna på nya skivan en enda gång.
Hur det låter?
Mycket.
Det där lät kanske vagt.
Men det är inte särskilt lätt att bilda sig en uppfattning om ett album efter en genomlyssning.
U2 har valt att premiärspela sin nya skiva, ”No line on the horizon”, på det moderna och sofistikerade galleriet Saatchi Gallery vid Kings Road.
Alla besökare får till att börja med att lämna in sina mobiltelefoner, Black Berrys, datorer, bandspelare – allt som kan spela in ljud, inklusive jackor (!) och rockar(!?) – i garderoben. Vi får lägga prylarna i varsin personlig kartong som givetvis är miljömärkt med en panda.
Sen forslas vi vidare till ett stort vitt rum med vita väggar, vita möbler och vita kuber till bord. Det bjuds på dryck, snittar och ett chipsliknande, salt tilltugg som placerats i vaser och liknar palmblad. Minglet består mest av jeans, glasögon och hårfästen som sett frodigare dagar.
Efter att en propert klädd skivbolagsperson pratat i några minuter – han mässar blaha-propaganda om att U2 är världens bästa band och att nya skivan är helt fantastisk – börjar uppspelningen.
Ljudet är så dåligt att det skär i öronen. Men det går ändå att skönja några tydliga detaljer.
På ”No line on the horizon” arbetar U2 med sina mest trogna vapendragare. Musiken är producerad av Brian Eno, Daniel Lanois och Steve Lillywhite – ett team som tillsammans, eller var för sig, ligger bakom gruppens största och bästa album.
Och bandets kreativitet fortsätter att glöda. Den röda tråden är att det inte finns nån. Varenda låt har en egen identitet och struktur. Ingen bör vänta sig samma rena, raka och lättillgängliga sound som på gruppens två senaste skivor, ”All that you can’t leave behind” och ”How to dismantle an atomic bomb”.
U2 har återigen skakat om och fuckat upp sin grundformel. Det är som att bandets experimentella Berlin-period pratar med den atmosfäriska widescreen-rocken på ”The Joshua tree” via Skype. Det är ofta hårt, tufft och tungt.
Den dramatiska balladen ”Moment of surrender” brinner allra starkast. Bono har kallat låten för det bästa han nånsin gjort. Andra jämför den med ”One”. Nåja, men det lär i alla fall bli en storslagen cliffhanger under de kommande konserterna.
Den direkta stadiumpopen i ”I’ll go crazy if I don’t go crazy tonight” står också ut. Medan singeln ”Get on your boots” är en fruktansvärd, grungetronisk kalkon. Det kan inte sägas för ofta.
Resten kräver fler lyssningar och större koncentration.
Frågan är omdet kommer att arrangeras liknande pr-jippon i framtiden? Vilka namn förutom U2 kan attrahera samma intensiva och globala intresse i dag? Internationella uppspelningar av nya plattor är, tack vare den digitala revolutionen, lika förlegade som cd-skivan.
Så visst är det en speciell kväll.
När vi lämnar galleriet känns det ännu en gång som att vi säger adjö till en hel epok.