Ralf lär få tittarna att sätta groggen i halsen

Markus Larsson

Vissa tar det piano.

Andra spelar piano.

Men riktiga artister eldar naturligtvis upp instrumentet.

När Ralf Gyllenhammar fjuttar på sitt vita piano i kväll är det en sorts hyllning till en av rockmusikens mest kända vandringssägner.

Det sägs att vilden Jerry Lee ­Lewis tuttade på sitt piano på ­femtiotalet och spelade ”Great balls of fire” tills fanskapet blev en kolbädd. Allt för att psyka ­rivalen Chuck Berry som ­skulle gå på scenen efter ”The Killer”.

Sanningshalten i den historien väger säkert inte många hekto. Men det är en älskvärd myt som nu gör entré i Melodifestivalen.

Att Ralf, till vardags sångare och låtskrivare i hårdrockbandet Mustasch, sitter vid ett ­piano har inget med Jerry Lee Lewis att göra. Gyllenhammars nummer är en hyllning till idolen Björn Skifs och ­bidraget ”Michelangelo”.

I övrigt har ”Bed on ­fire” inget med schlager att göra. Förutom att den massiva balladen delar Freddie Mercurys intresse för pompa och ståt. Låten är, i brist på ett bättre uttryck, så jävla metal.

Gyllenhammar anpassar inte­ sin stil för att tråla röster.­ Han pudrar inte sitt nummer, fluffar till och mjukar upp. Tanken är full av vråldiesel och buller.

Dessutom slår han nytt rekord i eld. Bli inte förvånade om många hemma i vardagsrummet sätter groggen i halsen och springer och hämtar brandsläckaren i ”Bed on fire”. Det ser ut som om tv:n brinner. Pyrot förtjänar ett eget litet specialpris.

I Melodifestivalen kan Ralf Gyllenhammar säkert uppfattas som extrem och brölig. Men utanför tjotteriet är hans stil lika folklig som Volvo och snus.

Gyllenhammar har vuxit till den stora favoriten vid sidan av Ulrik Munther. Det är inte bara årets enda riktiga hårtdrocklåt. Det är även det bästa hårdrocklåten i tävlingens historia.

Nej, det är ingen överdrift. Nej, sa jag. ”Bed of fire” gör apel strudel av genrens tidigare representanter i tävlingen, som H.e.a.t och Poodles.

Det finns en joker som kan fälla favoriterna. Föga överraskande är denna joker odlad i ”Idol”-fabriken. När Robin Stjernberg börjar emo-joddla går ingen säker.

Det råder delade meningar om hans sång. Ibland låter det som om en mycket känslosam kanariefågel råkat flyga in i dammsugaren och fastnat.

Men när Robin träffar tonerna passar han in bland årets tidigare finalister.

Det ska vara tryggt och glatt och heterosexuellt.

Markus Spåkula

Till final

Ulrik Munther

Låten tilltalar alla och skrämmer ingen.

Ralf Gyllenhammar

Mr Fireball. Deltävlingens moraliske vinnare, hur det än går.

Till Andra chansen

Robin Stjernberg

”Youooaaauuuuåååååhhh.” Och så vidare...

Behrang Miri

Låten studsar som en fotboll.