Malin Olsson: Tråkigt att vi inte kommit längre
Programledaren om kritiken mot SVT
Uppdaterad 2021-03-30 | Publicerad 2020-06-24
I höstas kritiserade hon SVT för att det bara är män som får sitta i tv-shower och ”hålla låda”.
Det är en åsikt programledaren Malin Olsson står fast vid.
– Nu är det tjejernas tur att få sitta bakom ett skrivbord och vara roliga och viktiga.
Malin Olsson, 38, är Fröken Sverige-vinnaren som tog sig in i tv-branschen, blev barnens favorit i ”Bobster”, ”Ponnyakuten” och inte minst tv-aktuella ”Sommarlov”. Ett program hon dock hoppar av nu i helgen då hon vill tillbringa mer tid med dottern Blanka i sommar.
De senaste åren har Malin Olsson också guidat tittarna i ”Vem bor här?”, ett program där upplägget består av ett antal personer som får besöka varandras hem och sedan gissa vem som bor var. Under denna coronavår har programmet haft cirka 1,5 miljoner tittare och har därmed varit ett av SVT:s mest framgångsrika program.
– Jag tror tittarna tycker det är kul att få hälsa på hemma hos andra, se hur de har fått ihop det. Sedan är det kul att se folk som vågar gå hela vägen. Jag är lite så att jag har mycket jag skulle vilja testa, men inte riktigt vågar, då är det imponerade att titta in hos någon som gått all in. Sedan tror jag själva tävlingsmomentet är kul, man vill bevisa för sig själv att man är en bra människokännare.
När vi ringde dig för att fråga om du ville ställa upp på den här intervjun så svarade du kort och anonymt ”hallå” och du förklarade sedan att du får många samtal från barn. Är det jobbigt med uppmärksamheten?
– Till och från, det beror på ens egen dagsform och jag är ju bara människa som alla andra och det är en del av mitt liv att bli igenkänd. Det är klart det blir ganska problematiskt för mig när jag är i lekparken med min dotter eftersom det är andra barn där. Jag har egentligen inga problem med att barn kommer fram och säger hej, men ibland hade man velat ha mer hjälp av föräldrarna, att de kan säga till att nu räcker det.
Du har också berättat att pappor kan komma fram och ta selfies och kanske skylla på barnen?
– Det händer absolut, jag vet inte vad jag ska säga om det. Jag är väl ganska öppen och tillmötesgående mot alla som kommer fram och är schyssta, det är bara lite kul. Ibland är det lite genomskinligt när de vill ta en bild när barnet inte ens är där. Men man får se det som en komplimang.
Du och sambon Simon har en treårig dotter och era jobb tar mycket tid. Hur går det att få ihop det klassiska livspusslet?
– Jag lever med något slags sekundschema. Det är svårt, jag tror många som har familj upplever det. Det är mycket som ska råddas med på morgonen, Blanka ska få på sig kläder, vem ska hämta i eftermiddag? Det är nån blankett som ska lämnas och man ska prata med förskoleläraren om någonting. Sedan är det direkt till jobbet och filma. Sedan hem, hämta barn, laga mat, leka, sedan är det nattning och man är klar med det halv tio... Så ser det ut och då har vi ändå bara ett barn.
Hur sugna är ni på ett barn till?
– Just nu är både jag och Simon ganska nöjda. Det är också skönt att Blanka är tre år och börjar klara sig lite själv. Visst det hade varit härligt med ett syskon, men just nu försöker vi bara få livet att gå ihop.
Hur tycker du att du är som mamma?
– Jag tycker jag är en jättebra mamma, jag hade velat ha mig själv som mamma, faktiskt. Jag är inte världens bästa jämt, men man ska inte behöva vara det. Men som alla andra kan jag ha dåliga dagar och bristande tålamod.
Skulle du säga att småbarnsåren sliter på relationen?
– Ja, men jag tänker också att det är ett sjukt bra test. Klarar man sig igenom det då klarar man allt.
Du har nämnt att ni har använt familjeterapi?
– Det tycker jag alla borde göra. För mig är det helt naturligt. Jag tycker det är ett sätt att ta hand om sin relation och det behöver inte vara att det är speciellt bråkigt, man kanske har olika åsikter om uppfostran eller som jag och Simon, vi är utåtriktade samtidigt som vi är känsliga. När man är väldigt lika varandra så kan man behöva hjälp med hur man lägger upp allting. Det är ens plikt som förälder, apropå familjerådgivning, att få livet att bli så smidigt som möjligt för hela familjen.
Vi reagerade på att du har sagt att ni ibland inte är så bra på att vara snälla mot varandra?
– Det är mer de här vardagssituationerna när båda är stressade, när man har mycket att göra och man ska hinna till alla åtaganden, då är det väldigt lätt att det går ut över den andra föräldern åt båda hållen. Det inte alltid lätt att vara den där snälla, tålmodiga personen.
Du är 12 år äldre än Simon. Märker ni av åldersskillnaden?
– Jag tycker det kan märkas i vissa situationer, framför allt när det handlar om tidsreferenser som tv-program. Karriärmässigt har jag jobbat längre, jag är mer i att annat läge. För Simon är det mer att han vill gasa på, lägga all tid på jobbet medan jag är mer av filosofin att jobbet är inte allt även om det är skitkul.
Du kanske har landat lite mer i livet och i dig själv?
– Ja, lite mer så. Det finns också andra saker. Jobbet har varit mitt allt i väldigt många år, jag älskar fortfarande mitt jobb, men det FÅR inte vara hela mitt liv.
Du och Simon träffades när du intervjuade honom under Mellon 2014. Var det kärlek direkt?
– Det var inte gnistor som slog på en gång, det skulle jag inte säga. Det var något som växte fram. Han var en metalrockare, men väldigt mjuk och mysig. Jag fick inte riktigt ihop honom och det gjorde honom intressant. Det handlade nog om mina egna fördomar.
Var det någon som tog det första avgörande steget?
– Det var nog så att det bara blev, annars har det historiskt varit så att jag har tagit initiativet. Jag är så himla otålig, jag orkar inte gå omkring och vänta, vara svår och spela spelet. Det var i och för sig Simon som bjöd in sig själv och föreslog att han skulle flytta in hos mig efter fyra månader. Jag bara ”okej”... Men vi körde.
Över till något annat. Du har något som kallas PMDS, en värre variant av PMS?
– Jag vet inte om jag har det, men mycket tyder på det. Efter att jag fick barn har min PMS utvecklats till ett monster. Det är skitjobbigt för alla i familjen inklusive mig själv. Jag kan bli nedstämd och få ångest och inte tycka saker är kul. Jag kan också reagera mycket starkt och snabbt på kommentarer och det är svårt för ens partner att komma ihåg att ”det här är inte Malin som person som säger det här utan det är obalansen i henne som orsakar det här”. Det är även jättesvårt för mig att komma ihåg att det här är inte mitt riktiga jag utan det är hjärnan som spökar.
Det låter väldigt jobbigt?
– Det är jobbigt, men jag tror tyvärr det är ganska vanligt. För mig blev det fem resor värre efter att jag hade fått barn.
Du har tidigare varit kritisk mot att du inte får göra så ”tunga” saker på SVT och i höstas publicerade du ett kritiskt inlägg på Instagram där du skrev att män som Kristian Luuk får de flesta tunga uppdragen?
– Jag har ändå fått göra fredags- och lördagsunderhållning på bästa sändningstid, men min reaktion gällde tv-shower där män sitter bakom ett skrivbord och håller låda, den kan jag verkligen stå fast vid. Jag tycker det är tråkigt att vi inte har kommit längre än så. Nu är det tjejernas tur att få sitta bakom ett skrivbord, vara roliga och viktiga och hålla låda. Jag tycker det är för lite av det.
Du har sagt att du vill leda Mello, men framför allt ”Let’s dance”, det jobbet är ju ledigt nu efter Tilde de Paulas avhopp?
– Ja, nu är jobbet ledigt så jag räcker upp handen. Mello är jag lite trött att prata om, det var ett mål och en dröm jag hade för väldigt många år sedan, men det är upp till de som skapar programmet och vilka de vill ha. Det finns mycket kul att göra förutom Mello.
Har TV4 varit och ryckt i dig?
– Ja, ”Nyhetsmorgon” gjorde det för några år sedan. Det är ett väldigt härligt program och live-tv så det hade varit kul att göra den typen av program, men det blev inget då.
Du blev Fröken Sverige för nästan tjugo år sedan, tror du att det någon gång har legat dig i fatet?
– I början av min karriär kanske det fanns folk som ifrågasatte min kompetens, om jag hade fått ett jobb bara för att jag hade varit Fröken Sverige. Men det kanske mer låg hos mig själv, i början ville jag nog överbevisa folk och jobbade väldigt hårt för att visa att jag förtjänade min plats.
Vad är det värsta du har varit med om?
– Det var när en långtradare körde in i vårt hus när jag var nio år. Vägen låg ovanför huset så den körde rätt in i vår trädgård. Jag märkte inte av det, mamma och pappa trodde det var jordbävning. Det här var tidigt på morgonen och det var änglavakt för hade det här varit på dagen när jag var ute och lekte så hade jag kanske inte levt idag. Den körde rätt in i vår altan och tog med sig hela terrassen och in i vår lada. Hade den kört av tio meter tidigare så hade den dundrat rakt in i boningshuset och rätt in under där jag låg och sov. Det hade kunnat gå riktigt illa.
– Jag vaknade och såg något konstigt ljus, jag tittade ut och såg ambulansen, poliser och brandbilen. Jag gick ned och frågade vad som hade hänt, jag trodde nästan jag drömde.
Hur djupt sover du egentligen?
– Jag sover sjukt djupt på riktigt, det finns ingenting som kan väcka mig, inte ens en långtradare som kör in i huset.